Jag har kluvna känslor för Daniel Lanois. En ljudmästare helt sant, men också en trendsättande producent som fått roots-artister som Emmylou Harris och Willie Nelson att dra åt det ambienta, en förförisk ljudtapet. Här på Lanois eget album är det dock inte fråga om några förföriska tapeter, utan en bitvis ganska stökig rytmisk väv med lätt kusliga melodiska ornament som låter som en korsning mellan maskiner och mänsklig sång. Och däremellan lågmälda, suggestiva vilostunder. Som ett fantasieggande soundtrack, knyter an till skivor av artister som Brian Eno och Jon Hassell.
Bästa spår: ”Sioux lookout”