Fängslande om psykopaten Tom Ripleys mamma

"Loving Highsmith" är ett både sympatiskt och fascinerande porträtt av en säregen författare med starka band till filmvärlden

Patricia Highsmith (1921–1995) var en amerikansk författare. Mest känd är hon för sina böcker om Tom Ripley.

Patricia Highsmith (1921–1995) var en amerikansk författare. Mest känd är hon för sina böcker om Tom Ripley.

Foto: Edge Entertainment

Recension2022-11-02 12:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dokumentär

Titel: Loving Highsmith

Visas på: Bio

Medverkande: Patricia Highsmith, Marijane Meaker, Monique Buffet

Regi: Eva Vitija

Speltid: 83 min

Betyg: 4

"Skrivandet är, förstås, ett substitut för det liv jag inte kan leva." Så skriver författaren Patricia Highsmith i sin dagbok om sitt eget skrivande. När hon 1952 publicerar romanen "The price of salt" ("den enda lesbiska romanen med ett lyckligt slut på 1950-talet") gör hon det under pseudonym. Först 1990, fem år innan hon går bort, låter hon publicera den på nytt i sitt eget namn, och med en ny titel – "Carol". Kanske var tiden mogen, eller så ville hon på ålderns höst göra upp med den uppdelning som hon målar upp i citatet.

Highsmith skrev en mängd romaner, bland annat om psykopaten Tom Ripley, varav flera har filmatiserats. Uppvuxen i en djupt rotad Texassläkt är författaren – i likhet med en annan dokumentäraktuell författare, Joyce Carol Oates – något av en udda fågel i sin familj. Båda två väljer isolerade liv som de tillägnar skrivandet. Men där Oates framställs som metodisk framstår Highsmith som mer driven av impulser och intryck, ofta rökande, med ett amerikanskt självförtroende som gör att hon formulerar sig på franska utan att darra på manschetten när hon flyttar till Europa.

Regissören Eva Vitija har valt ett ganska vedertaget angreppssätt: hon klipper samman arkivmaterial med intervjuer och uppläsningar ur Highsmiths dagböcker. Därtill tillkommer även hennes egen berättarröst och stundtals ger det ett något rörigt intryck. Å andra sidan är det till filmens fördel att den inte försöker karva fram ett linjärt narrativ. Highsmith får vara både sårbar, tvär, ångerfull och utforskande. Vitija förhåller sig också sensibelt till Highsmiths sexualitet. Vänner och före detta partners vittnar om att hon levde ett rikt liv i Europas hbtq-kretsar, var mycket populär och inledde flertalet relationer.

Det isolerade livet hon ändå valde att leva tycks ha haft mycket att göra med hennes komplicerade relation till sin offentliga persona. Delvis är det hennes lite fyrkantiga och obekväma utstrålning i intervjuer som paradoxalt nog gör henne så fängslande. Jag kan sakna en djupare inblick i Highsmiths texter, men å andra sidan gör filmens poetiska och sympatiska ton att många oinitierade tittare lär söka upp hennes böcker på egen hand.