Det vilar något stillastående och utsiktslöst över människorna och miljön i Stefan Lindbergs ”Du vet väl om att du är värdefull”. Berättarjaget Malin och hennes vänner Madde och Tanya är unga kvinnor med drömmar om ett bättre liv. Tanya vill läsa till datalog i Göteborg, den fräcka och högljudda Madde tänker åka till London och Malin som känns mest mogen av de tre vill gärna nå längre än att förbli tillfälligt anställd på ICA. Men än så länge är de fast i hemortens trista värld av miljonprogrammets höghus, mackar, vägkrogar, fabriker och campingplatser. Tanya har blivit överviktig av sina antidepressiva mediciner och hon kommer under ett allt större inflytande av den frälste Åke och hans församling.
Madde inser inte själv att hennes framtid redan är utstakad av hennes bilhandlarsläkt. I Malins liv finns en utbränd och sjukskriven mamma som vid femtio ser ut som sjuttio och som lever sitt liv framför teven. Där finns också Malins kamrat Mårten vars bokstavsdiagnoser är en del av hans självbild. Och så ICA-handlaren Dükler som dämpar medelålderskrisen genom att inleda ett förhållande med Malin.
Intressant nog får jag tidigt i romanen en stark känsla av att berättelsen tangerar Tove Folkessons "Kalmars jägarinnor", där Lindbergs Malin, Madde och Tanya är äldre och mognare systrar till Eva och hennes kamrater i Folkessons roman. Den stora skillnaden är förvisso att Lindbergs gestalter inte för något fysiskt krig mot samhället utan faktiskt vill något med sina liv, men i båda berättelserna är de unga kvinnorna lika fångna i ett upprepat, monotont nu, i båda ter sig framtiden lika konturlös. Det är som om det riktiga livet rullar förbi medan de håller på med att försöka komma loss från nuets klibbiga gyttja. Romanens Malin tar jag lätt till mig; hon är förvisso insnärjd i omständigheter hon inte rår för, men hon är påfallande stark och vuxen i sin syn på omgivningen.
Hela berättelsen är utformad som ett flöde av redogörelser för banala vardagshandlingar och dialoger. I dessa växer Lindbergs gestalter fram, som om de först blev till i sina meningsutbyten med andra. Lindbergs stil är både originell och säker. Han skriver drabbande och osentimentalt om den svåra uppgiften att orka leva det liv man har. I bakgrunden till Malins historia blinkar teveapparaterna och datorskärmarna. Naturprogrammen varvas med sport – ett människornas djurrike. Ändå slutar romanen med en öppning. För den som inser att ”vår enda diagnos är att vi är i världen” kommer solen till slut att titta fram.