När Panikteatern har urpremiär för sin Två systrar och en begravning på hemmascenen Lilla Teatern i Uppsala är det familjedramat som står i fokus. Nyss hemkomna från sin mors begravning har de två systrarna Eva och Viola återförenats efter nästan tre decennier utan kontakt.
Bitterheten ligger och pyr i luften, den dåliga stämningen redan ett faktum och den passiva aggressiviteten det enda känsloläget båda systrarna har. Viola, eller Violet, spelad av Maud Nyberg, lämnade hembygden för en sångarkarriär som redan nått sin kulmen och vars stjärnglans är falnande. Under tiden har Eva (Margaretha Björkman) tagit hand om modern, familjehemmet och det lilla familjeföretaget Pensionat Perenn, som även den är på dekis.
Jag hade här kunnat dra en parallell till familjen i Lars Noréns Natten är dagens mor som hade premiär på Uppsala Stadsteater kvällen innan, med familjedramat och antågande konkurs som minsta gemensamma nämnare, men ungefär där upphör också likheterna. För där det norénska familjedramat är en nedåtgående spiral rätt ner i tragedin, är denna föreställning av det betydligt lättsammare slaget. Betydligt lättsammare.
Herrarna på scen blir i pjäsen de som i huvudsak får stå för de komiska effekterna. Familjens vän och jurist, den försynte och trånande Costas spelas av P-A Strand, och den excentriske managern Gunnar (Erik Lidholm) som har ett hjärta vars storlek endast överträffas av hans aptit. Violet ska spela in en ny skiva och passar på att utnyttja tiden på barndomshemmet för att öva in låtar av Burt Bacharach. Ensemblen bjuder således på en helafton med såväl komedi som musik, gamla som nya hits, arrangerade av Erik Lidholm.
Tonläget är alltså lättsamt och de konstnärliga ambitionerna, tja… vad är det med dem? Manuset, av Maud Nyberg, följer en enkel struktur där vi får inte mindre än två lyckliga slut, en för varje akt, humorn är på gränsen till buskis och regin av Alexander Nordström plockar inte fram så mycket finstilt hos skådespelarna, men desto mer ös.
Men jag kan ändå inte låta bli att charmas av do it yourself-andan som är på teatern, den värme och spelglädje som ensemblen utstrålar och det gemytliga hantverk som pjäsen till syvende och sist är. Det här skäms inte för att det inte är finkultur, det här är teaterns motsvarighet till kött och potatis: enkelt, folkligt, och när det är tillrett med kärlek och respekt för hantverket som den här föreställningen är, så ger det en skön mättnadskänsla som man står sig på ett bra tag.