Anna Larsson & Francisca Skoogh
Västerlövsta kyrka, Heby
Lördag 10 oktober
Det är fortfarande en ny upplevelse att se levande artister på scenen. Trots att konserten med Anna Larsson och Francisca Skoogh var den femte på tre dagar var det en högtidlig känsla att vara på ett riktigt, levande möte med artister igen.
Det förstärktes också av inramningen i Västerlövsta kyrka i Heby. Det är ett mycket vackert och gammalt tempel som denna lördagseftermiddag fick tjäna som kultplats för musiken. Akustiken var som gjord för detta dessutom.
Det märktes även på artisterna. Hovsångerskan Anna Larsson framhöll flera gånger känslosamt hur roligt det var att återigen möta en publik, som denna gång förutom undertecknad bestod av just 49 ytterligare musikälskare.
I detta rum för dagen omvandlat till konsertsal kändes inte restriktionerna så tydligt. Visst hade det gått in betydligt mer än dubbelt så många, men den intima närvaron kändes ändå ganska naturlig med detta antal. Och betydligt mer exklusivt, även om jag förstås önskat att fler hade kunnat ta del av konserten.
Det var den absolut värd. Anna Larsson tillhör den svenska eliten sedan många år och inte bara hennes vackra alt utan även hennes gestaltning är fortfarande på topp. Jag imponerades gång på gång stort av hennes inlevelse i de olika sångrollerna.
Man såg dem verkligen framför sig där hon sjöng i en vacker guldgul klänning av kinesiskt snitt. Skickliga pianisten Francisca Skoogh kontrasterade klädd i helt svart, vilket nästan blev som en sömlös övergång till flygelns svärta.
Repertoaren denna gång var feminint inriktad med först tre sånger av Alma Mahler följda åtta av Robert Schumanns kvinnoskildringar ur ”Frauen-Liebe und Leben”. Där fullkomligen excellerade Anna Larsson i utförandet så att både hon och publiken greps stort av detta. Mer Schumann bjöd Francisca Skoogh på i solostycket ”Arabesque” där hon på egen hand fick visa vilken skicklig pianist hon är.
Richard Strauss musik är mer komplex i sig, men det var förstås inget hinder för denna ytterst kompetenta duo. Anna Larsson tog ytterligare ett djupare tag i gestaltningen och Francisca Skoogh spelade som en hel orkester på flygeln.
Inte så konstigt att duon trots stående ovationer måste tacka nej till det planerade extranumret ”då ingen röst fanns kvar”. Den avstannade konsertverksamheten i landet hade också gjort att rösten förstås var mindre tränad.