Teater
Trapped
av John Fiske
Reginateatern
Med: John Fiske och Paul Kessel
Onsdag 26 januari
Radarparet John Fiske och Paul Kessel är på sitt 41 år som underhållare i Uppsala. Med den nya showen ”Trapped”, som har premiär på en coronasäker Reginateatern, för duon ett slags bokslut över sina långa levda liv genom en absurdistisk komedi som utspelar sig på en hiss som fastnat mellan två våningar. Den ene av dem är på väg ned, den andra på väg upp, kanske befinner de sig på ett hotell, eller måhända en kontorsbyggnad. Anslaget gör en del existentiella anspråk, som en beckettsk väntan på en telefonoperatör som kan komma med räddningen från en oväntad belägenhet.
Med en speltid på knappa timmen och i ett scenrum som består av en genomskinlig hisskub dryftas en del teman som berör åldrande – som kroppsliga krämpor, alienering från barn och barnbarn och minnen från en ungdom då man förmodligen inte var så sympatisk som man hade önskat. Under tiden sitter paret i en telefonkö från helvetet som trotsar logikens alla lagar. Helt apropå kommer de även in på kvantfysikens hisnande möjligheter. Mellan diskussionerna grälas det också en del, måhända det mest sammanfogande sociala kittet mellan två förmodade främlingar i en extrem situation.
Fiske & Kessel är i grunden komiker vars humoristiska ådra till stor del bygger på den torra brittiska observationshumorn. Här finns sålunda inte så mycket en historia som berättas utan föreställningen är snarare en experimenterande spekulation av en situation som kan både vara vardaglig och surrealistisk. Den fjärde väggen bryts också, inte mot publiken dock, utan den som vi genom teaterkonventionen vet är en av hissens fyra väggar. Mot slutet inträffar också en oväntad tvist som jag inte kommer att avslöja, men som jag önskar hade utforskats mer. Det enda jag kan säga är att det är synd att omtagets dramaturgiska möjligheter inte togs tillvara på mycket tidigare under föreställningen.
Jag kan inte låta bli att undra vad föreställningen ska vara en allegori över. Åldrande, javisst. Men kanske också över en nu mångårig tid av existentiell lockdown som har kommit att prägla vår tillvaro under pandemin, där riktningslösheten och stagnationen i allra högsta grad varit en verklighet för många – inte minst för scenkonstnärer.