Drama
Titel: Evolution
Visas på: Bio
I rollerna: Padmé Hamdemir, Annamária Láng, Lili Monori
Regi: Kornél Mundruczó
Speltid: 97 min
Betyg: 3
"Evolution" är inte direkt någon lättsmält julirulle. Det ungerska filmparet – regissören Kornél Mundruczó och manusförfattaren Kata Wéber ("Destination Europa", "Pieces of a woman") – berikar sommarens magra bioutbud med en lektion i transgenerationell traumatisering. Det är nyttigt att inte matas med eskapistiskt hjärngodis i denna tid när uppdämda nationella trauman och kollektiv förnekelse skapar en schizoid katastrofstämning i det lilla värmeslagna Europa, men dessvärre är denna film alltför didaktisk för att riktigt bränna till i semesterbubblan.
Det är antisemitismen och dess olika vidriga skepnader som står i centrum. Den pedagogiskt indelade berättelsen beskriver hur tre generationer ur en ungerskjudisk familj påverkas av flykt och Förintelsens fasor. Historien består av tre sammanlänkade akter: en nästan ordlös, stark scen från slutet av andra världskriget, ett mor och dotter-bråk i det kommunistiska Budapest, och till sist en vardagsskildring från vår tids Berlin där Léna (övertygande Annamária Láng), barn till Förintelseöverlevare, har byggt sig ett nytt liv.
Dialogerna är träffsäkra och skådespelarna överdramatiserar (nästan) aldrig, men ju djupare in i familjetraumat filmen når, desto mer slås jag av att dylika manus– såsom Mundruczós och Wébers Netflixproduktion "Pieces of a woman", också den en filmatiserad pjäs – gör sig bättre på centraleuropeiska teaterscener. Teatersalongens kollektiva upplevelsesituation och den fysiska närheten till scenografin trollar bort det som framstår som pretentiöst och effektsökande i filmerna. En efterkrigslägenhet, där varje detalj påminner om att livet är provisoriskt och närsomhelst kan bli sönderslaget, dränks i en surrealistiskt överdådig översvämning. Det vore drabbande att se en minutiöst uppbyggd teaterscenografi rasa i Warszawa, Budapest eller Berlin, men i filmen blir det överflödigt, övertydligt och för lättvindigt.
"Minnet och glömskan de vandrar tillsammans. Ingendera litar på den andra." Så skrev poeten Lars Huldén en gång. Bäst fångar "Evolution" hur ett nedärvt trauma i det kollektiva minnets labyrint blir allt snårigare med åren. Och att det enda människan förmår är att hugga av hydrans huvud – och se tre nya växa ut.