Dags att glömma hitplågan ”The Final Countdown” (även om bandet inte vågar utelämna den på sina konserter). Dagens Europe skiljer sig en hel del från det unga 80-talsbandet från Upplands Väsby som tog världen med storm med sin lättsmälta melodi-metall.
I synnerhet om man ser till färska albumet "War of kings", där bandet tar ut svängarna mer än någonsin, i tunga, episka och ganska mörka låtar med tydliga rötter i 1970-talets stilbildande hårdrock, grupper som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath.
Alltjämt förvisso med den melodikänsla som ständigt varit ett signum för Joey Tempest och kompani. Men inte i form av lättköpta pubikfriarrefränger, utan mer vindlande melodisjok som kan ta några lyssningar att ta till sig.
Inget nytt under solen skulle man kunna säga, när Europe låter sig inspireras av den tidiga progressiva tungrocken. Men gruppen gör det förbaskat bra, med ett groove och ett driv som verkar vara mer eller mindre live i studion. Och med utsökta riff och figurer från gitarristen John Norum, utan att överarbeta - som när han lägger subtilt småplock på Ritchie Blackmore-manér i "Angels (with broken hearts)". Eller hans vackra, trånande slingor i "Praise you".
Och så Joey Tempest, vars röst bara tycks få mer volym med åren, den här gången mindre av ylanden och större betoning på de lägre registren. Och förstås Mic Michaelis stilriktiga keyboards (mycket orgel) som blir en dynamisk pendang till Norums gitarrer.
Drygt tre decennier efter debuten, och ett tiotal år efter bandets comeback, framstår Europé som ett av de ledande banden i klassisk melodiös hårdrock.
Hantverket är genomgående första klass, och "War of kings" kan liksom förra albumet "Bag of bones" ses som resultatet av en lång och konsekvent musikalisk utveckling.
Bästa spår: "Angels (with broken hearts)"