Ett gråtande barn rör sig över den stora duken som visar ett rödaktigt och stenigt landskap fyllt av tomhet och rostiga döda eller hotfullt mullrande maskiner.
Konstnärsgruppen Provmyza Groups video ”Eternity” sätter omedelbart tonen för Köttinspektionens gästspel av rysk samtidskonst, ”Om jag bara kunde”, kuraterad av Karina Karaeva.
Det olyckliga barnet som rör sig i det postindustriella öde landskapet försöker förgäves krossa en sten och utställningens fyra verk samlas runt något som på en gång handlar om att minnas och om att förtränga. Verk leder till verk i en helhet som känns genomtänkt och klaustrofobisk.
I nästa rum är Anastasia Jarovenkos installation ”Passer” placerad. En lång rad kökshanddukar hänger på väggar, galgar och små träkonstruktioner. Lika försynta som i sitt ursprungliga sammanhang, men berövade på sin själklara funktion. Inte nödvändigtvis vilse och förlorade, men utan uppenbar uppgift.
De intellektuellt prövande textilerna blir en upptakt mot Alena Tereshkos loopade video ”Just my own”, där en avklädd kvinna sitter på ett podium och vaggar sitt ben som om det vore ett barn. Också här blir det bekanta förfrämligat och en känsla av förlust paras med en närmast desperat jakt på mening.
Längst in i konsthallen hittar vi Petr Ladens dryga timmen långa undergångsfilm ”Tomorrow Will Be the Same”, som i en serie långa långsamma scener följer de två överlevarna efter en mänsklighet som gått under i en eruption av kroppslig dekadens. De två gestalterna, som är musiker, rör sig genom tomma gator och hus. Här och där ligger det högar av kroppar som uppenbarligen dött i den kollektiva sexualakt som blev mänsklighetens sista motstånd mot förintelse. De röker, tar en drink, spelar små melodier på vanliga och ovanliga instrument. Den väldiga ödsligheten blir en fin resonanslåda till de enkla tonerna.
Petr Ladens apokalyptiska musikvideo skulle kunna beskrivas som en övertydlig bild av en systemkollaps – med det måttlösa kopulerandet som en allegori för den hämningslösa kapitalismen – men känns också som en rimlig lägesbeskrivning av en värld på väg mot sin egen ruinering.
”Om jag bara kunde” är en tung utställning. Men behärskad och tydlig i sitt ordlösa angrepp på det totalitära som vill beröva oss möjligheten att självständigt skapa mening.
Filmskaparen Tarkovskijs klassiska och retfullt långsamma blick ekar genom hela utställningen som på en gång tvingar och lockar in sin betraktare i en känsla av både luftig och labyrintisk sorg.