”Jesus dog i min famn”.
Jag läser inte gärna baksidestexter utan slår till att börja med helst upp en bok på måfå någonstans mitt i. Den här gången råkade jag hamna på sidan 97 i Julie Bonnies roman ”Sal 2”. Var det här en ny version av den bibliska berättelsen om Jesus från Nasaret?
Nej, visade det sig, Jesus var en alldeles för tidigt född pojke på ett BB utanför Paris. Han hann inte leva, kanske var han död redan när han föddes.
Föräldrarna är undergroundartister, de dansar och spelar på vägarna i sin ”Cabaret de l´Amour”. Deras samarbete med transvestiterna Pierre och Pierre var ”ett stycke stor konst”. Var, ty när romanen börjar, lever Pierre och Pierre inte längre. Deras shower, som var resultatet av ”ett minutiöst, omsorgsfullt arbete”, har upphört.
Något liknande kan sägas om Julie Bonnies roman. Den verkar vara resultatet av ett minutiöst, omsorgsfullt arbete, också från översättaren Ulla Lintons sida. Ett stycke stor ordkonst om liv och död. Sådan konst är det svårt att skriva om. Jag citerar ännu några rader ur romanen för att illustrera det jag menar:
”Inga rörelser, ingen värme, bara stelheten som sprider sig i den knubbiga lilla kroppen medan du ser på. Barnet som förvandlas till vaxdocka.”
Jesus unga mor börjar arbeta på förlossningsavdelningen på ett sjukhus. Hon konfronteras med liv och död ur ett verkligt undergroundperspektiv. Emellanåt identifierar hon sig med Marilyn Monroe, levande eller död. Hon tänker att Marilyn inte skulle ha varit död om hon inte haft det ena missfallet efter det andra. Men också en fullgången graviditet kan leda till att ”själen svävar omkring i små, små flisor… Skärvor av en själ som sitter klistrade mot väggen som rester av en hjärna från någon som skjutit skallen av sig.”
Det är minnet av den dödfödde Jesus som gör sig påmint: ”… jag förlorade ena armen, såg hur en av mina egna fötter gick iväg alldeles ensam eller att huvudet försvann in i magen.”
Något så rått, så konkret, så själfullt och så kärleksfullt är det sällan jag träffat på i en prosatext. Det är inte sant att endast lyriken och dramatiken kan vara en gest som pekar mot det outsägliga. Det kan ett stycke prosa också vara. Undantagsvis.