Ett stycke evighet för de invigda

Sommaren 1980 skrev Marguerite Duras en spalt varje vecka i den franska dagstidningen Libération. Serge July på Libération hade bett Duras skriva om sådant som intresserade henne, inte nödvändigtvis nyheter, utan ett slags "parallella nyheter". Det är dessa texter som nu för första gången ges ut i svensk språkdräkt.

Dramaten i Stockholm satte nyligen upp Tennessee Williams "Linje Lusta", väl sevärd även om filmatiseringen från 1951 med Marlon Brando och Vivian Leigh i huvudrollerna är oslagbar.

Varför nämner jag det? Jo, jag tänker på en replik i Williams nyss nämnda drama när jag läser "Sommaren -80", som i min översättning lyder: "Älskar man inte de regniga eftermiddagarna i New Orleans när en timme inte bara är en timme – utan ett stycke evighet lagt i ens händer – och vem vet vad man ska göra med det?"

"Sommaren -80" är just ett sådant stycke evighet i bokformat. Duras ser ut över havet i semesterstaden, det är långa utsträckta dagar, det regnar över havet. Hon gör inget särskilt.

Hon ringer nummerupplysningen för att ha någon att prata med om det som händer i Gdansk.

Sommaren 1980 bildas fackföreningen Solidaritet i Polen. De får igenom de flesta av sina krav. Bland annat rätten att gå ut i strejk. Duras skriver: "Det var mitt på dagen denna lördag i augusti som nyheten kom. Ja, Gdansk. Accepterat. Saken skulle ha undertecknats. (…) Gdansk är redan i framtiden. Och även om dess blod flyter, kommer det att ha ägt rum, det är orubbligt."

Nu är det sommaren 2019 och inskränkningar i den svenska strejkrätten ligger på politikernas bord. Hoppet kan tyckas stort – men detta är också en bok som funderar över vad historien är. Hur den återkommer. Duras skriver: "Vi ser på historien som vi ser på vår barndom, på våra föräldrar som utan något annat ändamål än vår tillblivelse."

Nyheter varvas med betraktelser från stranden där kollobarnen springer sig trötta. Tankarna vandrar. Historier växer fram kring en pojke och en flicka. Duras spaltpoetik är tydlig: "För en tidning borde man skriva som man promenerar på gatan."

Språket är omisskännligt, har man läst några böcker av Duras känner man för alltid igen sig i en text av henne.

Detta är kanske inte den bästa boken att börja med om man är nyfiken på Duras, den är lite väl undflyende och bygger på att man redan är introducerad till och har ett visst intresse för författaren, men har man redan läst det mesta och har svårt att få nog så finns det nu ytterligare ett litet mästerstycke på svenska.