Den brasilianska romankonstens stora förnyare Clarice Lispectors sista roman "Blåsa liv" (pulsslag) gavs ut ett år efter hennes död. Hon blev 56 år år gammal. Textstycken som skickades i kuvert allt eftersom de blev klara till hennes vän och assistent Olga Borelli som sammanställde denna fragmentariska och kanske ofullbordade roman, om man nu kan kalla denna legering mellan tankebok och metafiktion för roman.
I "Blåsa liv", blåser just Författaren liv i sin litterära skapelse Ângela Pralini. Lika mycket för att han behöver en samtalspartner som för själva kittlande tanken på att skapa (”har jag förmågan i mig, för att inblåsa liv?”) och därmed träda in i guds ställe, leka gud. Men Ângela är långt ifrån trogen sin skapare och dialogen uteblir, i stället skriver Ângela sin egen text, en kvinnlig text som Författaren försöker kontrollera och när det misslyckas, föraktar han henne. ”Jag skriver inte som Ângela … … Ângela är en lösdrivande hund som stryker omkring i gatornas öken.”
Lispector är en av få kvinnor som förärats de manliga epitetet "författargeni" och i "Blåsa liv" leker hon med Författaren som manlig gestalt och Ângela som kvinnlig, distanslös till omvärlden, naiv och oförmögen att skriva riktig litteratur. Deras båda monologer skär in i, spelar ut och speglas i varandra tills de upphör att vara åtskilda och istället blir till en flödande text om skrivandet, gud och döden. Det är en bländande och särpräglad prosa. Lispector har ett språk man vill bosätta sig i och som man förundras över. Ângela sätter ord på upplevelsen: ”Jag tycker så mycket om det jag inte förstår. När jag läser något jag inte förstår känner jag en ljuv och avgundslik svindel.” Det räcker så.