”Städerskor: se till att de märker att ni är grundliga. Första dagen ställer ni tillbaka alla möbler fel…ett par, tre decimeter fel, eller så vänder ni dem åt fel håll. Mitt mästerverk inom det här fältet var när jag städade ovanpå Mrs Burkes kylskåp. Hon ser allting, men om jag inte hade låtit ficklampan lysa skulle hon ha missat att jag hade skrubbat och oljat in våffeljärnet, lagat geishaflickan och dessutom torkat av ficklampan.”
Maggie är inte som de andra städfruarna. Hon är högutbildad och vill bara försörja sina barn efter makens plötsliga död. Hon jobbar hårt men känner sig inte riktigt accepterad. ”Hur kommer det sig att ni valde just det här yrket?” frågar en kund. ”På grund av skuldkänslor eller vrede, tror jag.”
Lucia Berlin föddes 1936 i Alaska och dog 2004 i Kalifornien. Däremellan hann hon leva på många platser och uppleva vitt skiftande livsvillkor. Hon flyttade kors och tvärs över de amerikanska kontinenterna, var gift tre gånger, fick fyra barn och hann ha många yrken. Hon brottades livet igenom med hälsoproblem och alkoholism.
Dessutom skrev Lucia Berlin, från 1960-talet till 1990-talet, över sjuttio noveller. Många trycktes sporadiskt i tidskrifter och mindre samlingsvolymer, och när Berlin dog 2004 var hennes beundrarskara liten men trogen. 2015 kom så ”A manual for cleaning women” ut i USA. Volymen var resultatet av ett noggrant urvalsarbete av Berlins vän författaren Stephen Emerson, och innehåller fyrtiotre noveller. Den blev en oväntad bästsäljare och nominerades till flera priser. Plötsligt jämfördes Lucia Berlin med Alice Munro och Raymond Carver: hon blev berömd elva år efter sin död.
Det är denna bok som nu finns på svenska, i översättning av Niclas Hval. Klas Östergren talar i förordet om Berlins förtroliga ton, paradoxalt kombinerad med osentimental distans. Det stämmer: här finns en vardaglig apati som samtidigt är ett roat lugn, kan man säga. Men det räcker inte som förklaring till den här bokens succé, inte ens kombinerat med myten om underdog-geniet eller en romantisering av amerikanskt ”low-life”. Nej, här finns något mer originellt också. Det kräver lite tid och vilja att ta sig in i Berlins värld, men lägger man ned den öppnar sig ett landskap som är mer än sina delar, mer komplext och genialt än någon av novellerna i sig.
Det består av ett bestämt antal grundplatser. Tvättomater, anstalter, sjukhus, avgiftningskliniker. Skolor, berg och gruvor. Det finns också urscener, upprepade i berättelse efter berättelse: en flicka blir relegerad från skolan efter att ha knuffat en nunna. En kvinna dricker för mycket Jim Beam. En gammal dam andas i sin syrgastub. Två systrar möts äntligen. Dessa motiv, liksom en alkoholiserad morfar och en ryggkorsett för skolios, är lätta att koppla till Berlins egna livsförhållanden. Men det är aldrig så enkelt. Berlin har ett grundmaterial, men hon har också medel: inte för inte har hon undervisat i kreativt skrivande. Texten ”Perspektiv” handlar om skillnaden mellan att skriva i första och tredje person, med Tjechovs novell ”Sorg” som exempel. Berlin talar oftast, till skillnad från Tjechov, som ett ”jag”, något hon menar kan leda till mindre sympati från läsaren. I den text hon själv kallar ”Sorg” betraktas dock huvudpersonerna utifrån av främlingar. Och i ”Här är det lördag”, en historia om en skrivarkurs på ett progressivt fängelse, ses kursledaren mrs Bevins’ kamp för att nå den begåvade gangstern CD genom medfången Chaz’ ögon. Berlins röst rör sig fritt och smidigt över klass- och generationsgränser: att just ”Handbok för städerskor” fått ge boken titel är inte konstigt. Städerskan Maggie ser på samhället utifrån och inifrån, underifrån och uppifrån på samma gång. Några gånger öppnas andra dimensioner, det som brukar kallas magisk realism. Den groteska scenen i tandläkarstolen i ”Dr H A Moynihan” uppnår sanning på det sätt som bara mardrömmar kan, och Maggie städar inte bara bland sina kunders saker utan också bland borttappade krämpor. Återkommande gestalter som ”morbror John” och ”kusin Bella Lynn” får ett fantastiskt skimmer som bär från text till text. De fyrtiotre novellerna är så tydligt en helhet att de, med några undantag, lika gärna hade kunnat vara kapitel i en roman eller i en genial, kalejdoskopisk självbiografi. Fram och tillbaka mellan livets alla lägen och åldrar, samma scener i många ljus, pusslet läggs sakta men tydligt. I de enskilda delarna är Lucia Berlin kanske inte originell, men hennes helhetsverk är unikt.