En man i pensionsåldern går ut för att köpa morgontidningen i ett London som kokar i en värmebölja utan dess like. Han kommer inte tillbaka. Kvar i köket står hans hustru med sitt nybakade ångande irländska bikarbonatbröd.
Detta är upptakten till en berättelse om en familj, om konflikter, hemligheter, lögner och svek. En ganska ordinär familj med andra ord. Berättelsen kretsar kring de tre vuxna barnen, Michael Francis, Monica och Aoife. Michael Francis har två egna barn och en hotande skilsmässa i kölvattnet, Monica är styvmor till två barn, som hon försöker lära sig älska, Aoife med det irländska namnet är udda. Hon bär på en hemlighet, som inte ens hennes närmaste känner till: Hon kan inte läsa. Hon är en ”utstött, uppspolad på analfabetismens och okunnighetens strand, drabbad av evig förbannelse”, som O´Farrell tillåter sig att skriva. (Synd, det hade kunnat formuleras mindre svulstigt.)
Här kommer jag att tänka på en reflektion, som Bronislaw i Agneta Pleijels roman ”Lord Nevermore” gör: ”…språket existerar ju huvudsakligen utanför skriften…Det formas av handlingar, gester och antydningar till de införstådda.” Det är så Aoife kommunicerar. Varför försvinner då fadern, Robert Riordan? Och vart? Modern Gretta har långt om länge fått kunskap om Roberts livslögn. En präst har skvallrat. Robert har inte kunnat gifta sig med henne på grund av brodern Frankie.
Hon beslutar sig för att resa till det irländska kloster där Frankie funnit en fristad efter en fängelsevistelse. Hon övertalar familjen att följa med. Hon kommer, enligt dramaturgins stenhårda regler, fram i sista ögonblicket. Det leder till katharsis. Självklart, höll jag på att skriva. Ty detta är en roman som är uppbyggd som ett klassiskt drama. När jag inser det förlåter jag O´Farrell det på ytan lättköpta slutet.
Detta är också en roman om motsättningen mellan det engelska och det irländska. Om hur de båda språk- och intressegemenskaperna bara med svårighet kan mötas. Var Maggie O´Farrell, som är född på Nordirland, har sina sympatier framgår tydligt. Hennes naturbeskrivningar från sitt första hemland är rörande poetiska.