Konst
Helene Billgren
”faran är över”
Liljevalchs
Pågår till 8 december
Helene Billgren har i intervjuer sagt att hon vill att gestalterna som befolkar hennes målningar ska vara frusna i ett moment av antingen-eller. När de likt den romantiska älsklingen Caspar David Friedrichs män i kråsskjorta vänder ryggen mot betraktaren ska de lika gärna kunna blicka ner i avgrunden som hisna inför en sublimt verkande vy. Är de i rörelse vet vi inte om de flyr eller är på väg mot seger.
Momentet av osäkerhet fungerar faktiskt, och skiljer sig ganska radikalt från den mer vitsiga konstnär som Billgren också är när hon gör skulpturer och fogar samman funna objekt till assemblage eller små installationer.
I den stora retrospektiva utställningen ”faran är över”, som fyller alla salar på Liljevalchs, får vi alla sidor av Helene Billgrens fyra decennier som konstnär. Men målaren dominerar, och det är bra. Den osäkerhet som Billgrens flickgestalter ger uttryck för handlar bara om vad betraktaren faktiskt ser. Målningarna i sig nästan spritter av behärskad säkerhet.
Det är svårt på gränsen till omöjligt att fylla det väldiga Liljevalchs med en separatutställning. I varje fall om man eftersträvar en helhet som inte blir tråkig, eller bara en uppenbar överdos. Fotografen Anders Petersens enorma utställning i somras blev trots många fina verk något av det senare.
Men Helene Billgren klarar utmaningen hyggligt. Åtminstone på det stora hela. Hennes konstnärskap är brett, spretigt och mångfasetterat, och alldeles lagom tokigt för att bryta det soignerade allvar som sal efter sal med samma estetik oftast ger upphov till. Och ändå är det de humoristiska inslagen av tokrolig vanvördighet som jag skulle plocka bort om jag måste välja någonting.
I konsthallens stora skulptursal svävar en mängd hopskrynklade papper i luften. De kasserade teckningarna är ett meddelande till betraktaren – det är mycket som slängs, också snabba linjer måste bli rätt, urvalet av vad som tillåts bli ett färdigt verk är strängt. Och så motpolen: det kasserade får bli en installation. Dubbelheten eller stiltjen mellan två poler går ständigt igen hos Billgren.
Teckningar, cigarettapeter, reliefer, objekt, små lustfyllda applikationer i garn direkt på väggarna. Det händer saker hela tiden. Gurlesken spelar mot en genuin flickrumsromantik.Sexualitet och konsumtion återkommer ständigt i nya tappningar. Samtidsmänniskans stora intressen och neuroser kan liksom inte nötas ut.
Tecknandet har alltid varit kärnan i Helene Billgrens konst, men sedan hon för några år sedan återupptog måleriet efter en paus på ett par decennier har hon blivit alltmer av en målare.
Det är omöjligt att röra sig genom salarna på Liljevalchs utan att notera att det är här tyngdpunkten i konstnärskapet numera ligger. Det är i målningarna Helene Billgren, som Camilla Hammarström redan skrivit i Aftonbladet, tillåter sig ett allvar som ger stadga åt helheten. Det är här hon blickar ut över konsthistorien utan att gömma sig bakom en fasad av rolig, fräck och smart. Och ändå är det precis så man vill beskriva hennes måleri. Akrylfärgen är på en och samma gång applicerad på ett sätt som är informellt och mycket exakt.