Jag öppnar paketet från UNT:s kultur. En biografi tydligen.
Men vem är Paul Olberg?
I min okunnighet vet jag mig aldrig ha hört talas om honom även om jag känt personer med hans efternamn.
Upplysningar från författaren Per Enerud lugnar mig.
Paul Olberg finns inte i någon uppslagsbok och de böcker på svenska som han skrivit hittas bara i antikvariat.
Varför författar man en bok om en sådan glömd man? Efter en läsning finner man att det är mycket välmotiverat.
Hans öde speglar på ett kusligt sett miljoners upplevelser i Europa under 1900-talet. Möjligen hade framställningen vunnit på att vara något mindre mångordig; det är min enda anmärkning.
Olberg föddes 1878 i en liten stad i Kurland, som låg i utkanten av det tsarryska imperiet. Vad han hette då kan göra detsamma men hans föräldrar var, vilket är viktigt, judar. Under sitt långa liv, han dog 1960 i Stockholm, kom han att byta både nationalitet och religion flera gånger.
Som framgår av bokens titel var han i stort sett flykting hela sitt liv.
Utbildning skaffade han sig på olika håll, i Riga och i Moskva. Språkligt sett var han ovanligt mångkunnig.
Han gifte sig, men äktenskapet med Frida blev knappast lyckligt. De fick två söner, som föddes i början av 1900-talet.
Under åtskilliga år under mellankrigstiden bodde paret i Tyskland, främst i Berlin, som vid denna tid var en levande stad, kulturelllt och nöjesmässigt.
Hitlers maktövertagande gjorde det omöjligt för en jude som Paul att stanna kvar i landet.
Nu kom han till Sverige som flykting.
Hans yrke kan betecknas som journalist med särskilt intresse för aktuella politiska frågor.
En tid var han verksam vid Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
Det står i boken att när han var fyrtio år, alltså 1918, hade han hela sitt vuxna liv kämpat för den revolutionära socialismen i Ryssland och vid sekelskiftet till och med suttit i fängelse för dess skull.
Men nu när den till synes genomförts och Sovjetunionen bildats var han djupt besviken.
Viktigt är, när det gäller Olberg, att han hela sitt liv var ansluten till mensjevikerna, den del av de revolutionära i Sovjetunionen som motsatte sig terror och förtryck, men som överflyglades av bolsjevikerna. Mensjevikerna runt om i Europa höll kontakten men insåg att de var en minoritet.
En ohygglig sommar blev för Paul 1936.
Båda hans söner, Valentin och Pavel, ställdes inför rätta i de ryktbara Moskvaprocesserna som skenbart hade hela det rättsystem som tillämpas i demokratiska länder.
De ansågs tillhöra en trotskistisk konspirationsgrupp, dömdes och arkebuserades tillsammans med flera andra fångar.
Paul bor vid denna tid i Sverige, där han alltså anses som den farligaste av alla flyktingar.
Under efterkrigstiden fortsätter Paul sitt skrivande men under den sovjetvänlighet som råder i vårt land har han allt svårare att vinna gehör.
Hans hälsa börjar också att försämras. Han lider av astma.
Han hade skrivit en bok om Lenin, som ingen ville åta sig att förlägga.
I maj år 1960 gick han bort. Han ligger begravd på Södra judiska begravningsplatsen i Sköndal. På hans gravsten står namnet Paul Olberg.
Många, särskilt bland de svenska ledande socialdemokraterna, mötte upp vid jordfästningen.