Helloween har under 2010-talet släppt två plattor med väldigt blandat resultat. Den briljanta ”7 sinners” (2010) som tillhör det starkaste bandet har presterat och den mediokert bleka ”Straight out of hell” (2013). På ”My God-given right” lyckas de hamna någonstans mittemellan. De når aldrig riktigt upp till topparna på den förstnämnda men det blir aldrig heller riktigt så trist som på den sistnämnda. Häri ligger också problemet.
Det finns ett antal låtar där de lika framgångsrikt som på ”7 sinners” blandar ett modernt sound med klassiska Helloweenmelodier. Dock är det ytterst få spår som verkligen står ut åt något håll, varken positivt eller negativt. Precis som vanligt förvånar det också att Andi Deris sjunger så bra som han gör, den som har sett bandet live på sistone vet att det är den moderna teknikens förtjänst mer än något annat och det finns inget datorprogram i världen som kan trolla bort hans genantcharmigt breda accent.
Det är svårt att se att Greg Mackintoshs utsvävningar i Vallenfyre och sångaren Nick Holmes dito i svenska Bloodbath inte skulle spela någon roll för att albumet ”The plague within” låter som det gör. Det är råare och skitigare än exempelvis föregångaren ”Tragic idol”, det finns en nerv och en äkthet i det hela som gör att det trots svärtan och melankolin låter som ett band som har roligt och verkligen gillar det de gör.
De senare årens nytända Paradise Lost dundrar här vidare med ett knippe låtar som träffar rätt i hjärtat. För trots att det låter brötigt, trasigt och dysfunktionellt har skivan så många magiska melodier att förälska sig i att man som lyssnare knappt hinner hämta andan mellan låtarna. Ovanpå detta en Nick Holmes som tycks ha haft Bloodbath som raketbränsle. På ”The plague within” ryter, brölar och growlar han med stor pondus, men lyckas också låta ömt sårbar i en låt som ”Victims of the past”.
Det är bara att gratulera Paradise Lost som lyckats åstadkomma en sådan här magnifik milstolpe.
Stockholmsbandet Imber spelar något de själva halvt på skämt, halvt på allvar benämner som Imbercore. En blandning av sockriga popslingor och bitig metalcore som fungerar förvånansvärt mycket bättre på skiva än i skrift. Sedan debuten ”The breaking point” (2012) har de turnerat land och rike runt och skaffat sig värdefull erfarenhet och även utvecklats som musiker vilket skiner igenom rejält. ”The black swan theory” har ett klart mörkare anslag än föregångaren men också en kaxig självsäkerhet som säger att Imber bråkar man inte med, de ger man ett skivkontrakt bums!
Bästa låt: If God loves rock ’n’ roll