Hans-Gunnar Axberger var sekreterare i Granskningskommission. Han har varit professor i statskunskap och i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, samt professor i medierätt vid Stockholm Universitet, pressombudsman och justitieombudsman.
Det är lika bra att säga det på en gång: Detta är ett nutidshistoriskt, juridiskt och stilistiskt mästerverk. Boken är en rekapitulation av händelseförloppet 1986–2020, och är både upplysande och underhållande. Vad gjordes egentligen i utredningarna – när och i vilket syfte? Det var inte alltid klart för aktörerna när det begav sig. Med juridisk skärpa benar Axberger ut förvecklingarna i en klar kronologisk ordning. Det är svårt att skriva historia på ett nära tidsavstånd, men författaren lyckas väl.
En allmän förklaring till mordutredningens misslyckande har varit att svenska myndigheter är oförberedda på kriser och därför agerar handfallet. Utredningen kantades av misstag. Ett särskilt skäl till olyckorna ligger också i det – åtminstone i detta fall – knepiga förhållandet mellan polis och åklagare.
Hans-Gunnar Axberger är jurist, och sekreterare i Granskningskommissionen på 1990-talet. Det var den perfekta positionen för att samla på sig material, anteckningar och tankegångar till en bok. Men han måste förstås avvakta mordutredningens slutliga resultat, eftersom det skulle påverka bokens inriktning. Texten utmärks av en genomgående språklig och juridisk precision, som sig bör hos juristen. Axberger har varit observant och gör nummer av aktörernas kroppsspråk och klädsel. Det blir bra litteratur. Rikspolischefen Åhmansson är lite osäker när han träder fram inför Konstitutionsutskottet och därtill äppelkindad. Hans Holmérs teorier om PKK-spåret betecknas som ”killgissningar”.
Det är lätt att vara klok i efterhand och med lust skildra alla tillkortakommanden och personmotsättningar som blockerade utredningen. Men författaren har också en del gott att säga om allt det arbete som lades ned av hedersamma mordutredare som gjorde sitt bästa i ett mycket svårt fall.
I ett avsnitt som handlar om hur gärningsmannaprofilen togs fram framgår att kommissionen besökte FBI och fördjupade sig i metoden. FBI:s representanter suckade när de fick höra att det är olagligt för svensk polis att sätta avlyssningsutrustning på personer som umgås med en misstänkt. ”Det intresse som beståtts oss förbyttes i något som snarast liknade medlidande, människorna från detta avlägsna land kunde de inte hjälpa”, berättar Axberger.
Författaren har ingen egen mordteori. Det är inte bokens syfte. Men i enlighet med att polisutredningen kom fram till att Christer Pettersson var gärningsman och fortsatte att driva fallet även efter den friande domen i Svea Hovrätt och ända fram till en resningsansökan hos HD, uppehåller sig även Axberger vid Pettersson. Samtidigt som det står klart, att åklagarna och spaningsledningen gick till tingsrätten lite för tidigt med Pettersson och att målet därför var chanslöst även i Svea Hovrätt, ifrågasätter Axberger ändå hovrättens domskäl på ett par avgörande punkter. Han lämnar det öppet för läsaren att fundera en vända till.
Vad har han då att säga om det utredningsresultat som slutligen presenterades av Krister Petersson 2020, om den förbisedde ”Skandiamannen”. Rätt mycket. ”Statsministermordet” är ett standarverk för den som är intresserad av stora polisutredningar och juridik – och av hur det svenska samhället fungerar när systemet stressas.
Lars Gunnarsson är fil dr i historia och journalist