Vem har gjort mer för svensk poesi än Jonas Ellerström? Han har varit verksam som förläggare, översättare, essäist och skribent. Alltid i poesins tjänst, alltid på språng mellan det ena eller andra projektet. Kulturlivet i Sverige skulle vara mycket fattigare och tråkigare utan Jonas Ellerström. I fjol gav han ut en alternativ svensk poesihistoria Under tidens yta om förbisedda författarskap. Och nu utkommer den digra essäboken ”Hemlängtan ur världen”.
Fokus i essäerna ligger på svenska, engelska och amerikanska poeter. Eliot ägnas tre essäer. En favorit av förklarliga skäl eftersom Ellerström översatt Det öde landet. Vilhelm Ekelund ägnas två essäer. En annan favorit också av förklarliga skäl med tanke på att Ellerström på sitt förlag publicerar skrifter åt Vilhelm Ekelund sällskapet. I en avdelning av ”Hemlängtan ur världen” behandlas svenska bortglömda poeter. En annan avdelning innehåller samtal om poesi och poeter med Augustin Mannerheim och Margaretha Holmqvist och en mailkorrespondens med Clemens Altgård. Två essäer för radio och minnen från möten med Bengt Emil Johnsson och Tranströmer får avsluta ”Hemlängtan ur världen”. En brokig bok, med andra ord.
I ett förord säger Ellerström att essäboken utgör en sammanfattning av mer än 30 års umgänge med poesin. Han ser dikten som den angelägnaste litteraturformen därför att den rymmer så mycket av existentiell och intellektuell insikt. Dikten utgör ett parallellt universum, vilket åsyftas med titeln på essäboken: ”Hemlängtan ur världen”. Det är ett citat från en text som Ekelund skrev i Berlin 1904 och som kan läsas som ett poetiskt credo. Poesin är det hem i världen som står öppet för var och en som öppnar en diktbok. Poesin kräver inget annat än mötet mellan läsare och text bortom språkliga, religiösa och ideologiska barriärer. Det är en utopi om en möjlig gemenskap som spränger alla gränser.
”Hemlängtan ur världen” kan läsas som en vänbok. De poeter och konstnärer Ellerström skriver om ses som nära vänner, oftast döda. Essäerna i boken består av förtroliga samtal med dessa vänner som svarar med sina ord eller bilder. Och Ellerströms vänkrets är imponerande stor från William Blake (som han översatt) och Almqvist till Laura Riding, Richard Brautigan och Gustaf Adolf Lysholm. En fin essä handlar om Folke Dahlbergs konstnärskap och en annan om sf-poeten Sven Christer Swahn. Bäst är Ellerström när han går i närkamp med ett författarskap och inte bara plikttroget rabblar upp kända fakta. Korsningen mellan liv och dikt är det som framför allt intresserar honom.
Jag fäster mig särskilt vid en essä om Gertrude Stein och en text om Kay Sage. Essän om Stein handlar om hennes långdikt ”Lifting belly” som skrevs mellan åren 1915-17. Ellerström resonerar kring titelns mångtydiga betydelse och kommer fram till att den avser poesins meningsskapande lek snarare än lesbisk erotik. Kay Sage var konstnär och poet i utkanten av surrealismen. Ellerström definierar hennes konst som ”introvert surrealism”. En intressant bekantskap. Däremot blir jag besviken på samtalen i boken som känns rätt menlösa. Det blir mest skvaller om Nelly Sachs, Mannerheim och Malmöligan. Ellerströms starka sida är inte intervjuer och därför skulle han nog ha utelämnat detta avsnitt.
Men jag ska inte gnälla. Det är en glädje att mingla i sällskap med Jonas Ellerström på den poesins fest som är essäboken ”Hemlängtan ur världen”.