Ett libanesiskt rekviem på Moderna

Cristina Karlstam har tillbringat flera timmar i den libanesiske konstnären Walid Raads flerdimensionella bildvärld.

"I might die before I get a rifle_Device VII" av Walid Raad.

"I might die before I get a rifle_Device VII" av Walid Raad.

Foto: Walid Raad/Sfeir-Semler Gallery Hamburg

Recension2020-03-05 07:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konst

Helt ärligt, vädret hjälpte. 

Utställning av Walid Raad.

Modena Museet, Stockholm 

Tom 10/5 2020 

Konstnären Walid Raad berättar. Om kriget i Libanon, om Kriget och Våldet som fenomen, överallt och i alla tider.

Han är född i Libanon 1967, han växte upp i Beirut, i krigets Beirut. I dag ser han allt detta på avstånd, från USA. 

Detta är fakta, bevisbara, kan inte ifrågasättas. Allt annat i hans konst kan och måste ifrågasättas. 

Som hans teckningar och målningar, utförda på baksidan av målningar funna i Moderna Museets förråd. Målningar tillskrivna en Merwan Kassab-Bachi; är det Walid Raads pseudonym, hans kamouflage, likt de vackra kodnamn som politiker och militärer fick under inbördeskriget i Libanon. Som Gorbatjov som fick kodnamnet Spåtistel. 

I Walid Raads skapade värld är ingenting säkert. Inte ens hans vidunderligt vackra videoverk som sträcker sig över en hel utställningsvägg och visar byggnader som störtar samman i bombrök för att resa sig igen och åter rasa i en oändlig följd, likt en Fågel Fenix som reser sig ur askan för att åter falla. Kan krig vara vackert? Tanken svindlar.

Walid Raads verk tvingar oss att ifrågasätta det vi ser och det vi tror oss uppleva. Själv ifrågasätter han sina minnen från sin barndoms krig, eller miljöerna han bevisligen fotograferat under en epok av sitt konstnärsliv.  Är det kanske bara skuggorna av det upplevda som blir kvar och som vi minns? Här är till och med skuggorna försvunna.  Som målningarna som visades i det nya museet för arabisk konst i Beirut, målningar som saknade sina skuggor. Walid Raad skar ut skuggorna i dukarna. 

Eller fotografierna av kapplöpningshästar, målfoton samlade i anteckningsböcker, finns de verkligen? Och de stora monokroma fotografierna av Medelhavet med de osynliga människor som drunknat i det blå. Bara deras minimala skuggor finns kvar, skuggor som inte ens de tycks verkliga. 

Walid Raad ifrågasätter och tvingar sin publik att göra detsamma. Samtidigt som han med ett tyglat raseri gestaltar sitt hemlands krigsminnen. Ett rasande rekviem över alltings relativitet. Lysande berättat i en berättelse som känns viktigare än de allra flesta andra. 

Moderna Museet rekommenderar sin publik att ta del av Walid Raads konst när han vid några tillfällen genomför en performance i utställningen. Säkert ett gott råd: den här konsten rymmer dimensioner som det tar avsevärd tid att utforska.