Har du någon gång sett en film av den ungerske regissören Béla Tarr? Jag vet att är långt ifrån självklart att du gjort det. Tarrs säregna filmer är inte direkt sådana som ligger etta på biotoppen och de har dessutom inte alltid varit helt lätta att få tag på för hemmabruk. Men kanske såg du ändå den omtalade ”Turinhästen” som faktiskt gick upp på bio i Sverige häromåret. Såg du den, eller om du sett någon annan av Tarrs filmer, har du, även om du kanske inte vet om det, också stiftat bekantskap med Ungerns förmodligen mest framstående författare: László Krasznahorkai.
Tarr och Krasznahorkai har nämligen sedan många år tillbaka ett tätt samarbete. Nästan samtliga av Tarrs filmer bygger på litterära förlagor eller originalmanus av Krasznahorkai. När nu den ungerske författaren introduceras på svenska med romanen ”Motståndets melankoli”, utgiven på originalspråk 1989 och filmatiserad av Tarr under titeln ”Werckmeisterharmonierna” 2000, är det bara konstatera att vi här har att göra med ett författarskap minst lika egensinnigt som Tarrs filmskapande. Och vars något krävande stil i viss mån påminner om Tarrs filmestetik. Tarr är ju kanske mest känd för sina osannolikt långa tagningar (hans ”Macbeth” innehåller en 67 minuter lång tagning). Krasznahorkai gör något liknande, men i litterär form. I ”Motståndets melankoli” består varje kapitel av ett oavbrutet flöde, utan radbrytningar eller styckindelning, som bara fortsätter sida upp och sida ner. Det är en hypnotisk och inte helt lättillgänglig stil som dock, om man låter sig svepas med, ger desto mer tillbaka.
Romanens särpräglade form svarar mot dess lika originella innehåll. Intrigen är lika bisarr som gåtfull. Vi befinner oss i en ungersk stad, plågad av en underlig kyla. Minusgraderna förfryser invånarna, men snön vägrar infinna sig. Det är något som inte stämmer. Den apokalyptiska stämningen börjar sprida sig alltmer. Till råga på allt kommer en märklig cirkus till staden, med ett jättelikt valkadaver som främsta attraktion och med en missbildad Furste som någon slags våldshetsande agitator. Snart är kaoset ett faktum.
Krasznahorkai presenterar läsaren för ett antal karaktärer, som alla på ett eller annat sätt har koppling till varandra och som alla på något vis blir indragna i de egendomliga händelser som utspelar sig i staden. I centrum står Valuska, ett slags helig dåre som med sitt kosmiska skådande spenderar större delen av sin tid bland stjärnorna. En av hans mer jordiska uppgifter är att vara herr Eszter behjälplig, en musiker som stängt in sig i sitt vardagsrum där han på ett specialstämt piano skapar musik enligt de bortglömda Werckmeisterharmonierna. Dessa, och många andra trådar, binder Krasznahorkai samman till en egendomlig litterär väv.
Vad handlar då egentligen det hela om? Hur ska man läsa denna ibland svårgripbara text? En del har velat läsa den apokalyptiska romanen som en metafor för de stämningar som rådde i det sena 1980-talets kommunistiska Ungern. Det ligger säkert en hel del i den tolkningen. Men det är inte hela sanningen. Krasznahorkais roman är alltför mångtydig, alltför gåtfull, för att reduceras till enkel allegori. ”Motståndets melankoli” är en massa saker på samma gång. Men ytterst tycker jag mig här finna en gestaltning av den grundläggande konflikten mellan kaos och kosmos. Det vi uppfattar som ett ordnat kosmos är egentligen inget annat än kaos, tycks Krasznahorkai vilja säga. På bokens allra sista sidor, som ingående skildrar den döda människokroppens förruttnelseprocess, mals allting ner ”av den oändliga kraften i det kaos som doldes bakom ordningens kristaller”.
Krasznahorkai är med andra ord knappast någon optimist. Så har han också jämförts med den kanske störste pessimisten av dem alla, Thomas Bernhard. Och med W G Sebald. Det är så klart smickrande jämförelser, som inte alls är överdrivna. Krasznahorkai befinner sig på den nivån. Men är också inne och nosar på populärlitteraturens områden. I sättet att elegant väva in det övernaturliga i sin roman kan han stundtals påminna om en europeisk Haruki Murakami. Mest av allt är dock Krasznahorkai något alldeles eget. Det är verkligen på tiden att han nu, genom Daniel Gustafsson Pechs fina översättning, görs tillgänglig på svenska. För detta är faktiskt något av det märkvärdigaste jag läst på länge.