"Ett högst underhållande porträtt"

Något tvivel om vad Serge Gainsbourg skulle ha tyckt om filmen om sitt liv har jag just inte. Joann Sfars film är just så vild, respektlös och rolig som han skulle ha önskat. Eller som Sfar själv sagt det, "filmen bygger lika mycket på sanningen om legenden Gainsbourg som hans lögner om sig själv".
Filmen utspelas kronologiskt och startar med hans uppväxt i Paris. Som son till ryska judar i exil i den då naziockuperade staden fick han lära sig att överleva. En talande scen om hans rebelliska psyke är när han själv går in på polisstationen och begär att få ut sin judestjärna av en motvillig kommissarie. Så vänds förtrycket till en manifestation.

Serge Gainsbourg skulle vara en obekväm rebell i hela sitt liv. En del av hans krumbukter blir lättare att förstå när man ser filmen, andra framstår fortfarande som smått obegripliga. Hans bredd som artist är dock obestridlig: från att skriva lättnynnade schlagers - hans låt Poupée de cirem poupée de son, sjungen av France Gall vann faktiskt Melodifestivalen 1965 - över intelligenta moderna kupletter till provokationen med Je t'aime... Moi, non plus. Lägg till att han upprörde moderlandet ordentligt när han spelade in Marseljäsen med reggaekomp under sin Jamaicaperiod.
I filmen spelas han av en högst utmärkt och porträtt lik Eric Elmosnino. Denne blir vart efter film rullar alltmer en inkarnation av Gainsbourg. För att förta känslan av filmad biografi följs oftast huvudpersonen av en dockliknande karikatyr av honom. Det ger en rolig och behövande kontrast till Gainsbourg själv.

Denne man lär ju ha varit en charmig person bakom alla besatta idéer och drogdimmor. Annars hade väl knappast kvinnor som Brigitte Bardot och Jane Birkin fallit för honom, eller...
Som helhet är det ett högst underhållande "porträtt" som Joann Sfar gjort. Det andas lika mycket respekt som respektlöshet, något Serge Gainsbourg absolut hade gillat.