Vid någon tidpunkt i livet börjar vi fundera över att vi ska dö. Det kan vara när vi ser våra föräldrar åldras, när vi själva blir gamla eller när någon rycks från oss alldeles för tidigt. Denna insikt om döden kan vara skrämmande, men den kan också vara alldeles nödvändig för att värdera livet fullt ut.
När Lars Norén, själv fyllda 73, skriver en helaftonspjäs med tio grånade karaktärer på rollistan placerar han dem i ett Beckettskt ingenmansland, ett dödens väntrum förklätt till semesterort. Det är ett resmål där stranden är täckt med flagande aska och solen lägger gästernas sårbarhet i ett avslöjande ljus.
Vilka är de, var är de och vart är dessa gestalter på väg? Norén har skrivit ett drömspel om ålderdomen, lämnat namn och bakgrund därhän och låtit den psykologiska rollteckningen vara fragmentarisk. Så är ju också en av livets ironier att vi alla är jämlika inför döden. Då det blir dags att summera står vi nakna inför ovissheten. Vi må klamra oss fast vid detaljerna för att behålla styrsel och värdighet, som när Ulf Eklund alltmer uppgivet letar efter sin förlagda semesterbok, när ansvarstyngda Anita Ekström åtminstone gläds åt sin solbränna eller när Sten Ljunggren upplever sig kränkt av solstolsgrannens bokstavliga nakenhet. Men när Claire Wikholms dröjande gestalt begrundar morgondagens stundande hemresa kan hennes fundering lika gärna gälla det för oss alla oundvikliga slutet: ”Man vet inte vad man ska ta sig för den sista dagen, man bara väntar på att få komma iväg.”
Lars Noréns text är skenbart enkel. Hans gestalter talar om vädret och maten, om krämpor, sorger, besvikelser, lyckor och tillkortakommanden. De glömmer och de minns fel, de har slutat känna hunger på livet och de försöker i huvudsak försonas med hur det blev. Någon uttrycker en from förhoppning om att åtminstone någon kommer till kapellet då det är dags för begravning.
Sofia Jupither regisserar med lugn och säker hand, hon låter humorn sippra fram utan att göra svagheter till lyteskomik. Till god hjälp har hon skådespelarveteranernas hela erfarenhetsbank samt Erlend Birkelands rörliga scenografi, som ytterligare förstärker känslan av sönderfall.
Bitvis mullrar det över scenen. Oron gör sig gällande. Men i salongen är stämningen varm. I synnerhet efter incidenten på premiärkvällen då en äldre herre ur publiken ramlar i trappan under insläppet och blir hämtad av ambulans, tack och lov med till synes blott ytliga skador. Med en sådan upptakt till urpremiären av ”Vintermusik” delar vi redan från början upplevelsen av att livet är sårbart.