En av de mer oväntade effekterna av orkanen Sandy – som härjade den amerikanska östkusten i oktober för två år sedan – var att den amerikanske författaren Richard Ford beslutade sig att bryta sitt löfte och lägga ytterligare en del till sin romanserie om Frank Bascombe. Den tredje delen, "Som landet ligger" (2006), blev alltså inte som Ford aviserat den sista. Likt en fotbollsspelare som inte kan dra sig tillbaka trots upprepade försök står han så plötsligt där igen, den före detta sportjournalisten och mäklaren Frank Bascombe, vid en bensinstation i New Jersey och lyssnar till ett par radioröster som likt han själv har större delen av sitt liv bakom sig.
"Kan jag vara Frank med dig?” består av fyra kapitel som vart och ett handlar om ett möte på tu man hand. Ett strandhus Frank en gång sålt har ödelagts av orkanen, och han återvänder för att på plats se förödelsen; en hyresgäst återkommer till Frank och Sallys hem i Haddam och berättar om ett traumatiskt minne från sin barndom i huset; Frank besöker sin exhustru Ann, drabbad av sjukdom och inkvarterad på ett lyxigt sjukhem nära hans eget hem. Så slutligen, under den utmärkta titeln "Övriga dödsfall", besöker han en avlägsen kamrat som timmar från döden rosslar sina sanningar till den oförberedda Frank.
Vartenda av dessa möten är svårt, skavande, fyllt av outtalade angrepp och invändningar. I bokens ironi ingår att den åldrande Frank Bascombe knappast framstår som speciellt frank med vare sig sina medmänniskor eller sig själv – han ångrar att han försätter sig i de situationer han hamnar i, men förmår inte ta sig loss. Bascombe tillåter sig endast att vara helt uppriktig med läsaren, titelns verkliga du, som han hela tiden vänder sig till för sympati.
Det krävs en del för att följa upp en roman som "Kanada", mästerverket från i fjol. Där "Kanada" hade en fantastisk idé, presenterad i den första meningen och sedan perfekt genomförd, låter sig Ford i berättelserna om Frank Bascombe oftare bli politisk, kommenterande och – faktiskt – rolig. Med sitt relativt tunna utförande framstår "Kan jag vara Frank med dig?” också som ett sorts appendix till de omfångsrika föregångarna "Sportjournalisten”, "Självständighetsdagen” och "Som landet ligger”. En epilog, som om Frank bara är på återbesök mellan bokryggarna för att lägga till ett par livsvisdomar som blivit för påträngande nu den senaste tiden.
Och vem är jag att beklaga mig över det? De fyra kapitlen är väl uttänkta, smakfullt beskurna vykort från Obama-erans medelklassepicentrum. En roman som går bra att läsa som en karikatyr av författarens hemland och tid, eller helt enkelt en berättelse om att åldras.
Förlaget har vinnlagt sig om att ge ut denna roman samtidigt som originalet, vilket bör vara orsaken till att två personer fått dela på översättararbetet. Ingenting ont om vare sig Nille Lindgren eller Inger Johanssons översättningar, men när den senare tar vid i bokens sista avsnitt sker någonting positivt med tonen och nyanserna i språket, som åtminstone får denna läsare att önska att förlaget skjutit upp publiceringen någon månad med hänsyn till översättarens tid.
“Kan jag vara Frank med dig?” är inte Richard Fords bästa bok, men Frank Bascombes berättelse är tillräckligt distinkt för att detta återseende ska glädja de redan invigda och intressera de som ännu inte upptäckt Bascombe. Så länge Ford talar med denna vemodiga, tydliga stämma får han gärna vara Frank med mig, oavsett meteorologiska omständigheter.