Det måste sägas direkt: jag grät och grät när jag läste Alex Schulmans bok om sin mamma. På riktigt, det gick liksom inte att få stopp på. För trots att jag knappt på någon enda fläck kan känna igen mig i det Schulman beskriver, så trycker han uppenbarligen på rätt knappar. Ett tag tänkte jag att det helt enkelt beror på att Schulman skriver sin bok som en typisk amerikansk sentimental film, såna som liksom är konstruerade just utifrån knapptryckandets effektiva logik. Sen inser jag att det inte är så.
För, till skillnad från till exempel boken om hustrun Amanda – ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” (2011) – är ”Glöm mig” befriad från melodram, överdriven sentimentalitet och grandiosa gester. Det är bara rakt, ärligt och känslosamt – från början till slut. Schulman skriver med en prosa som passar det känsliga ämnets natur; korta, enkla och redogörande meningar. Det är det som trycker på knapparna.
Trettio år av tystnad. Tre decennier med en mors alkoholmissbruk och ingen som tagit upp ämnet, knappt ens vidrört det. En make och tre söner som lär sig att parera, dölja och underlätta ett omfattande, pågående missbruk. Schulman beskriver med tydlighet alla de fasor som finns med att vara ett litet, halvstort och vuxet barn till en alkoholist. De är många givetvis, men det värsta: den bortvända blicken. Modern som upphör att vara förälder, sonen som liksom inte längre finns i hennes blick, Schulman beskriver känslan som en ”utplåning av den egna existensen”.
”Glöm mig” är berättelsen om hur bröderna Schulman till slut valde att konfrontera sin mamma angående hennes alkoholmissbruk, en konfrontation från vilken han sedan flyttar sig bakåt i tiden; gräver bland barndomsminnena. Både i det förflutna och nuet finns så mycket som gör ont att han inte vet hur relationen någonsin ska kunna repareras – ”Hur fortsätter jag att vara hennes son och hon min mamma efter det här?” – men där finns också de ljusa, vackra minnena. De som handlar om närhet och en stor, stor kärlek. Och, det är dit han vill igen, han närmar sig fyrtio och han vill ha sin mamma tillbaka.
Har en bok som ”Glöm mig” ett högt skvallervärde? Jag antar det. Klanen Schulman med sin ofantliga medieexponering, med allt sitt kändisskap, skapar väl nyfikenhet. Det är däremot inget man tänker på medan man läser; det går inte att vara lystet intresserad av ”familjen Schulman” när man läser ”Glöm mig”. Det är bara Alex berättelse, bara barnets – det lilla och det vuxna – vittnesmål från sitt liv.
Det som jag tycker om med Schulmans berättelse om sin mamma är att han, liksom i boken om pappan ”Skynda att älska” (2009), låter henne vara en sammansatt människa. Väl medveten om att han aldrig fullt ut kan se henne ur något annat perspektiv än sitt eget, skriver han ändå en berättelse som långtifrån enbart handlar om det utsatta barnet. Den handlar lika mycket om det älskade barnet, såväl som det handlar om hans egna tillkortakommanden och om yrkeskvinnan Lisette Schulman. Om den senare skriver han apropå hennes begåvning: ”Alla de här framgångsrika männen som hon stod bakom”, han rabblar upp morfadern Sven Stolpe, sin egen far och de näringslivstoppar hon skrev tal och manus åt, och konstaterar: ”Gubbe efter gubbe efter gubbe. Och hon var alltid smartare än allihop.” ”Glöm mig” rymmer ett visst mått av både idealisering och demonisering, och det är som det ska vara; den distanserade objektiviteten finns inte mellan barn och förälder, kan inte finnas.
Försoning kan däremot finnas – om man har tur. Alex Schulman och hans mamma påbörjar en sådan process, men hinner inte ända fram. Kort efter att hon blivit nykter går Lisette Schulman bort. Det är en sorglig historia och ”Glöm mig” är en väldigt sorglig bok.