"Förbjuden frukt / Syndafallet", 1915.
Konst
Tyra Kleen – Ständigt sökande
Uppsala konstmuseum
Samproduktion av Norrköpings konstmuseum, Uppsala konstmuseum samt Bohusläns och Hallands konstmuseer
Visas i Uppsala 12 oktober– 23 februari
Sedan 2018 har förståelsen av Tyra Kleens konstnärskap fördjupats i utställningar och forskning. Detta ligger till grund för "Ständigt sökande", som med drygt åttio verk, fotografier och skisser spänner över hela Kleens karriär.
Tyra Kleen föddes 1874 och växte upp i en välbärgad familj. Fadern var diplomat. Hon studerade i Dresden, München och Paris och formades som konstnär av den tyska och franska symbolismen. Hon levde tio år i Rom och ställde ut i New York, London och Jakarta.
Tyra Kleens frihetslängtan var omättlig och hon vägrade hämmas av äktenskapets bojor. Vid sin död 1951 donerade hon sin kvarlåtenskap till Riddarhuset, med kravet att inget skulle visas på femtio år.
I Paris rörde Tyra Kleen sig i kretsarna kring Salon de Rose+Croix, där symbolismens teoretiska riktlinjer stakades ut. Genom esoteriska spekulationer (ockultism, teosofi, alkemi) sökte symbolisterna sig bortom den omedelbara verkligheten, och motsatte sig det industrialiserade samhälle som vetenskaperna avförtrollat.
Om symbolism i Sverige ofta betecknar ofarligt stämningsmåleri är Kleens bildvärld hardcore. Här finns lidande kroppar och diaboliska visioner, naturromantik och erotik, och skelett som driver ut Adam och Eva ur Edens lustgård.
Kleen för också samman antik mytologi med idéer om androgynitet och skapande, som var tongivande i Paris. Man önskar att konstmuseet fördjupat bilden av hur Kleen förhöll sig till den internationella symbolismen, som uppmärksammades i en avhandling i fjol. Att Kleen i utställningstexterna beskrivs som ”andligt sökande” tillgängliggör delvis hennes skapande, men gör det också lite mysandligt.
Symbolismen var förvisso aldrig en tydlig stil: idéerna vägde tyngre än formen. Idémässigt förhöll sig Kleen till det franska, men hennes utsökta linjeföring placerade henne närmare sirlig jugend och tysk symbolism.
Kleens återkommande skelett blir ibland banalt goth – som när de röker cigg i "Nocturne" – men porträttet av Lydia Sparre går inte att slita sig ifrån. Kanske för att Sparres elektriska hår och blå ögon ger känslan av att stirra Medusa i ögonen, men bara delvis bli förstenad.
Utställningens första rum har titeln "La Femme". Tyra Kleen hade en omättlig frihetslängtan och vägrade låta sig hämmas av äktenskapets bojor. Hon kommenterar sin belägenhet som kvinna i flera verk, ömsom med humor, ömsom med allvar. Starkast är "La Joie de Vivre", där en naken kvinnofigur står i fören på en segelbåt. Hon balanserar i en elegant, triumfatorisk gest, samtidigt som båten håller på att slukas av det stormande havet. Det är en dramatisk bild, men den kokar av energi.
Utställningen avslutas med material från Kleens resor till Indien (1911), Java och Bali (1919–1921). Där dokumenterade hon dans och religiösa ritualer med etnografisk precision. Akvarellerna visades på Liljevalchs och på Victoria & Albert Museum i London, och tillhör idag Etnografiska museet. De för nya lager till konstnärskapet, synliggör hennes internationella spelplan och vidgar på ett konkret sätt förståelsen av hennes idévärld. I vår förpapprade tid är den, liksom Tyra Kleens konst, fortfarande högst aktuell.