Hjalmar Söderbergs Doktor Glas har många möjliga ingångar för scenen som torde göra sig aktuella även idag: de överläggningar om sin samtids bristande konsekvens vad gäller moralen, den existentiella problematik om människans oförmåga att knyta an till varandra, den ofullbordade och undertryckta sexualiteten, depressionen som kommer ur alla dessa faktorer, eller rätt och slätt, en thriller om en Hannibal Lecter-liknande gestalt som är så briljant att han står över lagen. Allan Edwalls bearbetning av romanen har numera blivit stapelvara, om några dagar åter aktuell på Dramaten där Krister Henrikssons bejublade tolkning får nypremiär.
På Uppsala Stadsteater får den en ny bearbetning av Mikaela Ramel och Aksel Morisse. Här slängs vi rätt in i händelsernas epicentrum.
– Det är färdigt, det är gjort. Jag har gjort det, säger doktor Glas som betraktar sin tomma spegelbild. Därpå återgår det stillsamma skådespelet, från början igen, som spelas ut mot ett antal tomma stolar som får agera både motspelare, figuranter och åskådare. Den idé som blir bärande genom hela föreställningen är att ensamheten är den som förtrycker mest.
– Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad, säger doktor Glas.
Aksels Morrises doktor Tyko Gabriel Glas är knappast en självrättfärdigande gestalt vars misantropi genereras av en överlägsenhet från att ha genomskådat sin omgivning. Han är snarare genomsyrad av en patetik som stöts ut i små skrattsalvor när han framför sina insikter om sin förälskelse i fru Helga Gregorius, vämjelsen som hennes make pastor Gregorius väcker och indignationen över medelklassens hyckleri, inte minst hans egen. Det blir sålunda en påtaglig, småkomisk kontrast gentemot den överlägsenhet och människoförakt som replikerna bär, som en släng av ”men det får man ju egentligen inte säga”.
Spelet är jämnt och eskalerar sakteligen till sin klimax då doktor Glas överlägger med sig själv, bannar sig själv, om huruvida att döda någon för att skona någon annan är rätt typ av handling som botgörelse för sin egen svaghet. Men inte ens där är det yvigt eller storslaget. När mordet väl har skett är det med det drag av antiklimax som sker när slumpen tar överhanden från intentionen.
Denna iscensättning blir således en ganska ytlig skildring av en existentiell kris, inte särskilt psykologiserande eller dissekerande, utan en rättfram gestaltning av en meningslös tillvaro som drivs av plikten.