Enkelt, äkta och plågsamt om självsvält

Anna Ehn skriver för unga vuxna om en kvinnas sökande efter ny identitet efter många år med svår ätstörning.”Ormen i mig” är gripande läsning som belyser en sjukdom som ofta är svår för en utomstående att förstå.

Anna Ehn lyckas göra kampen mot anorexi begriplig för läsarna, skriver UNT:s recensent Lina Österman.

Anna Ehn lyckas göra kampen mot anorexi begriplig för läsarna, skriver UNT:s recensent Lina Österman.

Foto: Nina Leijonhufvud

Recension2021-08-01 08:02
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Anna Ehn

Ormen i mig

Juniperus förlag

Anorexi figurerar långt tillbaka i historien och verkar ha funnits lika länge som överflödigare tillgång på mat. Ursprunget till sjukdomen tycks variera efter tid; religiöst, estetiskt, genetiskt, eller bara som den enda kontrollerbara platsen i tillvaron.

I Anna Ehns nya bok får vi under två års tid följa den tjugoåriga Majkens dagboksanteckningar när hon lämnat tonåren bakom sig och förhoppningsvis även åren av ätstörning. Nu ska hon börja en journalistutbildning, möta människor igen, pojkvänner och ta dykcertifikat – bli den ”nya Majken”. Den svåra frågan som långsamt formuleras blir dock om det går att skapa sig en ny identitet utanför sjukdomen.

Enligt strikt mat- och träningsschema har Majken slussats ut från vården och den oroliga modern, men även som ”friskförklarad” tas sjukligt mycket av dagarnas tankekraft fortfarande upp av matintaget. Ibland måste aktiviteter ställas in för att måltider inte ska rubbas. Men Majken följer schemat och visar sig också vara en fena på journalistik – som även kan räknas och mätas i antal klick, likt vikt mot en våg. Hon pressar sig för att bli bäst men skräcken för kaloririka fikapauser och tårtor hänger tungt över henne, även när det verkar gå som bäst.

Ehn skriver fram Majkens kamp nästan helt utan spår av författarens konstruerade fiktion. Det känns enkelt, äkta och därför extra plågsamt att ta del av det obotliga självföraktet och den förvridna synen på sig själv som Ehn låter berättarjaget uppvisa.

Varför, undrar man – maten som metod för en form av själslig/kroppslig kontroll, en sjukdom det är så svårt att helt befria sig ifrån och som obehandlad kan leda till döden? Boken ger inga svar, men förståelse. För Majken fanns det ingen särskild anledning till att hon blev sjuk, det var bara för att inte ”försvinna i tomma intet. För att … överleva?”.

Hur ska man skriva om ätstörning och den svåra vägen ur det så att det blir begripligt? Jo, precis just som Anna Ehn gör, i till synes aningslös dagboksform, rakt upp och ner, dag efter dag mellan hopp och förtvivlan.

***

Anna Ehn (f. 1970) är journalist och författare bosatt i Uppsala. Hon har skrivit flertalet barn- och ungdomsböcker och debuterade 1995 med romanen ”Vårfrost” som även den handlar om ätstörning.