Förlaget ger ett par upplysningar om debutanten Katarina Carlshamre. För det första kommer hennes text att bli teater. Scenen kommer nog att ge den mer kropp än den har på boksidorna. Ibland tappar den konkretion, och talspråkligheten blir obekväm i en avancerad skriftform. Det enkla blir svårläst. Ibland brukar de elliptiska satserna kallas för en specifikt kvinnlig stil, men jag tror att det mera är mode än kön som styr.
För det andra har författaren gått i terapi. Den notisen stör mig. Den är för privat och klistrig, och den tillför ingenting till texten. Att den kan vara resultatet av en terapi kan man räkna ut ändå. Den största laddningen i texten finns i den mångtydiga beskrivningen av själva traumat. Sen planar det ut i en blek friskhet, i en tomhet som är terapins själva mål – förmågan att tänka på annat, på ingenting.
Det börjar hos en liten flicka som leker alltmer innebördsrika lekar.Ett par andra flickor stöter till, syskon eller banflickor. Drömmar om moderns och de andra flickornas död återkommer. Till sist är det kanske en av dem som verkligen omkommer, och diktjaget tar på sig hennes död, imiterar den, talar inifrån den. En pappa och en mormor finns i bakgrunden, och de är de enda figurerna som inte klipps sönder eller hotas av utplåning. Men det betyder att de i den här sortens dikt är rätt likgiltiga.
Förhållandet mellan mor och dotter är ett av de mest genomtröskade i litteraturen just nu. Katarina Carlshamre ger ytterligae ett bidrag. Kanske är marknaden snart mättad.