Prick på minuten på utlovad tid kunde Malcom Owen-Floods munspel höras dra igång framträdandet med Band of Rascals på Katalin. Sedan början av januari har de fyra varit i Europa på turné, med spelningar i stort sett varje kväll. Någon trötthet märktes dock inte, det var hög energi från början till slut. Möjligen hade den trots allt ganska okända gruppen trott att de skulle spela på större arenor här för de här arrangemangen på deras musik skulle onekligen passat betydligt bättre i större sammanhang. I Katalins mer intima miljö sköt de över målet.
De har en karismatisk frontman i sångaren och gitarristen Sam Trainor, en sådan där som verkar född på scenen. Han kunde utan vidare fått en roll i ”The Vikings” eller ”Game of Thones” med sina svallande lockar och skägg.
Han sekunderades bra av vilt rockande basisten Sean ”The Noche” Marcy, en man som mest av allt påminde om en tysk porrskådis på 70-talet (alltså inte för att jag sett någon, men svågerns kompis berättade en gång). Lägg till välkammade och wah-wahälskande gitarristen (och munspelaren) Malcom Owen-Flood och precise och hårdslående trummisen Marcus Manhas och förutsättningarna för välspelad sydstatsrock med energiska gitarriff var bra.
Möjligen för bra, för det blev en jämntjock tillställning där det mesta flöt in i varandra. När dessutom majoriteten av låtarna gick i samma tonart och ljudet inte var det bästa så blev större delen av konserten för den inte så talrika publiken mest en transportsträcka.
Den förläts delvis av den sympatiska framtoningen hos musikerna. De hade en spelglädje och en ödmjukhet i alla rockposerna som emellanåt blev medryckande.
Jag vet inte vad de kände till om Sverige innan de kom hit. Mycket snö var de som kanadensare vana vid och de påstod sig tycka att Uppsala var en vacker stad. Kanske hade de hört Povel Ramels ”Ta av dig skorna” också, i alla fall spelade de alla (utom trummisen) barfota. Så lite orolig han man ju bli att de skulle få stickor i fötterna eller slå i tårna i något hårt. Det gick dock bra.
Om det nu inte skulle ha framgått så blev jag lite besviken. I inspelad form är deras låtar som ”Giv’er to the river”, ”Holler”, ”Held in thought, ”Seas coming down” och ”Altitude” riktigt bra. Sam Trainors sång låter betydligt bättre i studio också.
Som tur är så är det alltid trevligt att gå på konsert på Katalin hur som helst.