För sjätte året arrangeras Löfstabruks kammarmusikfestival under ledning av de outtröttliga Antonio Hallongren och Thomas Rudberg. I fem år har de letat fram spännande men sällan spelad musik som framförts med verve och energi, alltid fri från tyngande konventioner. Det är glädjande att kunna konstatera att den sjätte upplagan håller stilen och väl kan mäta sig med tidigare års (på lördagen var jag förhindrad av ett annat recensionsuppdrag att närvara och kunde därför tyvärr inte höra Simon Söfeldes "Uruppförande för pianokvartett").
I år hade man en röd tråd i programsättningen, nämligen musik med anknytning till kriget - eller freden. Urvalsprincipen ledde till att mycket intressant musik togs fram ur de gömslen där den annars oförtjänt dväljs. Så till exempel inledningsstycket "Die Eiserne Brigade"; en godmodig parodi på en militärmarsch, komponerad av menige Arnold Schönberg år 1916.
Erik Anrui Li (10 år), inspirationsstipendiat, och Astri Aareskjöld (18 år), vinnare av festivalens ungdomspris presenterades. Erik spelade tre korta stycken lätt och ledigt, med känslig gestaltning. Astri levererade ett oerhört drivet och kraftfullt framförande av de tre första satserna i Schumanns andra pianosonat i g-moll. Hon demonstrerade en bländande teknik; nyanseringarna kommer säkert så småningom.
Tre örhängen av Fritz Kreisler spelades elegant av Philip Zuckerman,som tog ut de romantiska svängarna utan att det blev kafémusik av det hela.
Fredagen avslutades med Ravels storslagna pianotrio i a-moll. De sinsemellan mycket olika satserna behandlades med finess och och inlevelse i utmärkt ensemblespel.
Söndagens program innehöll bla sju sånger tonsatta av Lili Boulanger ur Francis Jammes diktcykel "Clairières dans le ciel", sjungna av den förnämliga sopranen Sofie Asplund. Tonsättaren var 20 år gammal då verket komponerades och avled endast 4 år senare. Tänk om hon hade fått fortsätta och utveckla sångernas tidstypiska franska tonspråk! Sofie Asplund gjorde trots en lätt förkylning en mycket fin insats.
Den kraftfulla första satsen i Edward Elgars pianokvintett är fin men andra och tredje satserna är de roligaste att lyssna på, Adagiot är otroligt vackert medan sista satsen Andante/Allegro knyter ihop tidigare teman för att kulminera i ett våldsamt crescendo. Ensemblen gav allt och gjorde liksom i hela konsertserien en verkligt helgjuten prestation.