Nitton år var Mary Shelley när hon 1816 började skriva sin mångbottnade roman om Frankenstein. Snart skulle hon ha fött och mist tre barn och sin man, den skandalomsusade adlige poeten Shelley, som 1822 drunknade i en storm utanför Italien och brändes på bål. Om hennes liv och tid och förstlingsverk skriver Merete Mazzarella i Själens nattsida, en bok fylld av spännande analyser och kopplingar till vår tid.
Mary Shelley var alltså gift med en av samtidens mest namnkunniga personer. Och hon var dotter till två andra, anarkisten William Godwin som ville störta stat, kyrka och äktenskap och den feministiska pionjären Mary Wollstonecraft, som dog vid hennes födelse.
Den purunga Mary flyr från England med den fem år äldre gifte Shelley, sedan hennes far vägrat de två den fria kärlek han så hett pläderade för. Med dem var Marys jämnåriga styvsyster Claire, troligen lika svårt betuttad i Shelley som Mary, innan hon så småningom blev havande med Lord Byrons barn, ännu en tragedi som boken belyser.
Mazzarella visar på de grandiosa fritänkarnas inneboende futtighet. Inte bara Marys far Godwin utan också Shelley var harigt brackig när det gällde. När Marys äldre halvsyster Fanny och Shelleys hustru Harriet tog sina liv blev båda illande kvickt stoppade i gravar utan namn, för att hindra skandal.
Att vara utan namn hör till det som Själens nattsida handlar om. Det innebär att man är Ingen. Den Varelse Mary Shelley låter sin Frankenstein ge liv åt är namnlös; men monster är han inte. Det görs han till genom det äckel och hat han bemöts med, betonar Mazzarella.
Som den enda av sin art hamnar han också i den totala ensamheten. Hans bön att Frankenstein skall skapa honom en kvinna kommer på skam, när vetenskapsmannen slår sönder den gestalt han påbörjat. Ett mänskligt hämndbegär bryter nu fram hos Varelsen och driver honom till illdåd.
Mazzarella lyfter fram skillnaden mellan att vara människa och att vara mänsklig och kallar det för övergripande tema i Mary Shelleys roman.
Dess totala titel är Frankenstein eller den moderne Prometheus. Prometheus var ju den som drog gudarnas vrede på sig genom att ge elden, det vill säga kunskapen, till människorna.
Att de viktiga männen i Marys liv, både Godwin och Shelley men också Byron, var besläktade med Frankenstein och Prometheus beträffande storvulna visioner och brist på måttfullhet måste Mary tidigt ha insett, hävdar Mazzarella.
Hon påvisar vetenskapsmannen Frankensteins självupptagenhet och hur han ingenting lär av det han genomgår. Hon understryker hur redan den första scenversionen på 1820-talet sopat bort allt mänskligt hos Varelsen och gjort honom till enbart Monster och hur Monstret sedan består och blir mönsterbildande. Och hon kallar Frankensteinmyten ”den enda riktigt vitala moderna myten”.
Efter första världskriget blev Frankensteins Varelse symbol för de hemvändande chockskadade, lemlästade soldaterna. Och i dag med västvärldens ökande åldrande befolkning ser Mazzarella något annat: Hur de gamla och hjälplösa blir Varelsen, och riskerar att bemötas med äckel av dem som får ta hand om deras kroppsvätskor.
I sin infallsrika bok jämför Merete Mazzarella sin egen ungdomstid på 1960- och 70-talet med Shelleygruppens ungdomstid på tidigt 1800-tal: Samma frigjorda syn på sexualitet, samma brännmärkning av svartsjuka som brist på generositet fanns i bägge epokerna.
Och hon förstår den inte längre unga Mary Shelleys modifierade inställning till det radikala därför att hon känner igen sig.
Hon ger också exempel på nutidsmänniskans oförminskade lust att leka Gud och slår fast att vårt kontrollbegär i dag är starkare än någonsin. Mot tidigare årtiondens rasbiologi ställer hon dagens fosterdiagnostik. Och frågan uppstår: Vad vill vi egentligen? Är också vi, liksom rasbiologerna, på jakt efter den perfekta människan?