Litteratur
Lars Sund
En morgontrött fågelskådares år
Förlaget
Uppsala är grått och dävet efter nyårsnatten, alla sover fortfarande men på parkeringsplatsen i Gottsunda centrum har de hallonröda tallbitarna samlats. Fåglarna klänger i klasarna med oxelbär och käkar tills de är kletiga kring näbben, något bordsskick har de inte. Så börjar Lars Sunds dagbok över det som ska komma att bli det första pandemiåret. Scenen är talande – parallellt med vårt mänskliga liv pågår ett helt annat, minst lika viktigt.
Sund poängterar att han inte är någon poet. Det är när han sett den nationellt utdöda härfågeln som han får lust att skriva en dikt, tills han kommer på att han inte skriver poesi. Men paradoxalt nog uppstår just poesi i det konkreta och vardagliga. Som när han beskriver den apokalyptiska stämningen under den första coronavåren: ”Det blev inget Valborgsfirande i år och partiernas första maj-tåg ställdes in. Men fåglarna finns.” Det är en handfast och vacker prosa som tar genvägen från ögonen direkt till hjärtat. Fåglarna tröstar.
Intresset för fågelskådning sköt i höjden under pandemin, och "Fågelsångsnatten" i P1 slog alla lyssnarrekord. Konstigt vore väl om den ornitologiska boomen inte också syns i litteraturen. Även om Sund skådat fåglar längre än så, och så kallad "new nature writing" fanns redan i mitten av 1900-talet är det något som har hänt med vår relation till de vilda fåglarna den sista tiden, och det stavas klimathot.
I höstas kom klassikern JA Bakers "Pilgrimsfalken" från 1967 i nyöversättning. Baker identifierar sig med falken och anklagar människan för att ha förgiftat marken och miljön. Sund byter inte perspektiv som Baker, men hans kombinerade fältrapport och tankebok är liksom "Pilgrimsfalken" en påminnelse om den förödelse människan åstadkommer. Varningstecknen är tydliga: en del flyttfåglar kommer inte iväg på hösten, och en del återvänder för tidigt.
Naturen bryr sig inte om huruvida den, och vi, blir räddade eller inte – den drar sig ju till exempelvis inte för att låta hälften av alla kungsfiskarungar i Fyrisån drunkna under sina två första veckor när de lär sig dyka. Naturen är brutal och meningslös ibland. Tur då att människan är civilisation, och att Lars Sund påminner oss om vad som måste göras.