Det börjar med en låda. Den är klädd med sprucket läder. Om man stryker över den kan man få en tova hår i handen. Man anar att den egentligen är något slags kropp, djurisk eller mänsklig. På omslaget till Linus Gårdfeldts tredje poesibok Lys med apan finns en skiss över just en låda, en obegriplig men mycket rätlinjig låda.
Gårdfeldt är den sortens poet som undviker övergripande symboler, men jag kan inte värja mig mot tanken att han är ute efter behaviorismens svarta låda. Människans inre är ovetbart och oväsentligt. Det gäller att kontrollera och iaktta vad man stoppar in i lådan och vad som sedan kommer ut ur den. Där finns den enda säkra kunskap om medvetandet vi kan hoppas på. Idén är på väg tillbaka på bred front i kbt-terapin. Men Gårdfeldt flyr undan den tanken bort till helt andra domäner. Han är en barnslig minimalist som gärna och med tungt allvar leker med ordklossar, lådor, hinkar och grodor med randiga hängselbyxor.
Ut ur den där håriga lådan tycks en människa födas, kanske själva mänskligheten. Det kan vara så att evolution pågår, också i språket. Människan har otydliga gränser till sin omvärld och kan krypa in i en kvist eller ett diande däggdjur vid stranden. Hon verkar inbegripen i något slags civilisationsprocess från skräp och kaos mot ordning och samhälle. Den historia som blir synlig verkar vara naturens historia, inte vår. ”Jag” är ett ord som bör undvikas.
Linus Gårdfeldt har ett visst men något otydligt rykte som ”ekologisk” poet. Visserligen betonar han de vaga gränserna mellan människa och natur, visserligen sprids ett starkt mystiskt ljus kring många processer i naturen. Men själva det tänkande, det ”logos” som skulle konstituera en ”ekologi” saknas. Tänkandets plats i universum tycks stå obemannad. De programmatiska uttalandena existerar inte; poesin har inget med åsikter eller ställningstanden att göra. Språket har så många gluggar och sprickor att det inte kan brukas diskursivt.
Möjligen kan man tolka den underliga boktiteln ”Lys med apan” som om man bör betrakta världen med det icke-mänskliga som verktyg, inte med tänkandet. På det sättet skulle man kunna se den här boken som företrädare för en icke-humanism, ett försök att föreställa sig världen utan människan. Men det tycks, mot slutet, som om språket kunde komma tillbaka i en mer namngivande och vardagligt användbar funktion. Och lådorna förvandlas faktiskt till alldeles vanliga flyttkartonger på de sista raderna. Men dit blev det en ganska gropig språkresa.