Den första singel som föregick Kents nya album var ”La belle epoque” med en uppfordrande Jocke Berg-text som blandar typiskt snygga vändningar (”Jag är dom som går in i väggen / Jag är dom som går genom rutan”) med banaliteter. Men tvärtemot det franska uttryckets innebörd är det är inte någon optimistisk, vacker epok som Berg & co tecknar, utan en tillvaro där sms-lån, glesbygdsrohypnol och nätmobbning regerar i landet ”Alla för alla och en för en”.
I landet Kent är det förstås ingen överraskning. Det svallande svårmodet firar sina vanliga triumfer, det är i svärtan som man ser ljuset. Fast en sak är ändå alltid säker – man kan alltid räkna med Kent. Det här är elfte studioalbumet. Själv trodde jag att de skulle lägga av strax efter Stockholms stadion-spelningen 2003.
Sedan dess har de ju gjort en och annan skaplig platta – milt sagt – med ”Tillbaka till samtiden” 2007 då syntarna tog allt större plats som lite av en vattendelare.
Det elektroniska är alltjämt framträdande på ”Tigerdrottningen”. När öppningslåten ”Mirage” smyger i gång känner man hur 80-talet försöker ta en tillbaka, och det är inte bara syntarnas tentakler som försöker dra ned lyssnaren i djupet – även trummorna känns som de är uppfiskade från Phil Collins gamla farvatten. Låten tar emellertid väl god tid på sig att sätta sig. Genomgående fungerar ”Tigerdrottningen” som bäst i mer direkta spår, som ”Skogarna”: efter mindre än en minut hittar de en refräng som har en sån där monumental popmelodi som vissa skulle kapa en arm eller två för att lyckas frammana bara en gång i sitt liv, men som Kent genom karriären klämt ur sig med förströdda axelryckningar.
Tyvärr kommer en svacka mot mitten (tålmodigt uppbyggda låtar med hjärtpulserande inledning är bandets stora svaghet) innan slagserien ”Din enda vän” och ”Godhet” golvar invändningarna. Särskilt ”Din enda vän” övertygar redan från introt med en monolog från Otto Preminger-filmen ”Himlen är din enda vän” (”Bonjour tristesse”, från 1958) som banar väg för den dekadenta texten och en mördarcatchy refräng som är så pampig att det bara är att kasta in grammisar, rockbjörnar och handdukar på en gång.
Det är nästan så att man blir lite deprimerad. För kanske är det inte någon tillfällighet att Kent råkar ha existerat som band (1990–2014) precis lika länge som La belle epoque pågick (1890–1914, sedan slog första världskriget allt i spillror) och att båda perioderna överbryggar en händelserik och tekniskt utvecklande period kring ett sekelskifte. Och att Eskilstuna djurparks sista vita tiger redan har lämnat byggnaden är väl känt.
Alltså är jag tillbaka där jag hamnat förr när jag skriver om Kent i vad som känns som en brytningsperiod. Att sagan snart är all. Allting som har en början har ett slut. Vi ska alla en gång dö.
Tja, någon gång får jag rätt. Fast jag föredrar nog att ha fel än så länge.