Kritiken mot den lättsmälta mainstreamunderhållningen, där spelen både ska passa alla och erbjuda en utmaning som aldrig blir för hård, blir allt mer högljudd. Romantiserandet av spel från en svunnen tid, 1980-talet, vet inga gränser - trots att den nostalgiska dimman fått många att glömma den gamla skolans baksidor. Längtan yttrar sig på alla nivåer. Hardcore-spelarna söker zen-trippar (de svåraste spelen kräver att man går in i trans där medvetandet blir underordnat reflexer och muskelminne) i hemmagjorda arkadkabinett. I indiekretsar skapas spel som går in för att plåga spelarna med högt uppskruvad svårighetsgrad. Vissa spelföretag söker skapa vinning på fakirnostalgikerna.
Capcom är ett av de företagen. Istället för att driva den klassiska Mega Man-serien allt längre ner i den mörka uppdateringshåla Sega fört Sonic har man börjat bygga spel med begränsningar från seriens högtidsdagar. Mega Man 10 är, precis som Mega Man 9 som lanserades för ett par år sedan, en nedladdningsbar uppföljare som gör allt för att få oss att tro att generationsskiftet från åttabitarskonsoler aldrig inträffade. Mega Man 10 introducerar dock en hel del nyheter till det klassiska springa-hoppa-skjuta-konceptet. Exempel på nyheterna är bland annat fler spelbara karaktärer från start (Proto Man och Bass, den senare måste köpas till, bekanta från tidigare delar), ett speciellt spelläge där spelaren måste klara av en mängd utmaningar och möjligheten att byta mellan specialvapen utan att behöva gå via menyer. Introduktionen av svårighetsgraden "Easy" må vara ett litet svek mot de inbitna - men samtidigt en hjälpande hand till alla med sämre tålamod.
Längtan tillbaka till den tid som flytt går naturligtvis att sympatisera med, likväl som önskan om att låta varje avklarat spel vara beviset på en bedrift snarare än något självklart. Mega Man 10 bjuder på gott om svåra passager - också på de enklaste nivåerna - även om det kanske inte når upp till seriens absoluta topp (eller är det bara nostalgin som talar?).