”Det är lite för fint väder för oss”. Magnus Carlson har onekligen en poäng. Weeping Willows vemodiga musiklandskap är som gjort för att vika upp jackkragen och skydda sig mot en tilltagande höstvind. Man har ”otur”, den sommar som senaste veckan legat i respirator för att upprätta någon form av värdighet har gjort en sista kraftansträngning och faktiskt levererat en ganska magisk sensommarafton. Endast enklaverna av gulnande löv i trädkronorna som omgärdar Parksnäckans scen ger indikationer om vad som väntar runt årstidskröken.
Carlson berättar för Uppsalatidningen att han minsann fick tjata in sig och sitt band på årets Parksnäckanupplaga. Programläggare Kent Wennman var inte helt övertygad. Att man måste tänka två gånger när en av Sveriges främsta manliga sångare erbjuder sina tjänster är bortom mitt förstånd. Kanske hade Wennman väderleken i åtanke.
Efter att gruppen prickfritt framfört titelspåret från senaste albumgiven, ”Tomorrow Became Today”, är det dags för magister Carlsons genreskola. Pekpinnen är utbytt mot en vit tamburin och studieämnet för dagen är finsk rautalanka. När tårpilarna från Stockholm turnerar i vårt östra grannland (”dom fattar oss”) brukar skivor av rautalanka-akten Agents snurra friskt i turnébussen. I korta ordalag en slags korsning av finsk popmelankoli serverad på en bädd av latino- och tangotakt. Weepings egna försök till rautalanka, ”Let The River Flow”, är ypperlig för en stilla vals i månskenet.
”While I’m Still Strong” är inte riktigt lika storslagen med slide guitar istället för stråksektion, men förblir likväl det bästa gruppen producerat. ”Blue And Alone” är så drabbande att jag omgående känner för att strecktitta igenom Pistvakt på Svt Arkiv. ”Eternal Flames” blidkar den delen av publiken som varit med från begynnelsen och uteslutande vädjar om låtar från debuten ”Broken Promise Land”.
Efter vad som upplevs som blinkning har Weeping Willows nått pausmärket. Frustrationen över bruten magi lägger sig något när gruppen återvänder till scenen med hemliga gästen Linnea Henriksson i släptåg. Linnea axlar värdigt Anna Ternheims stämma i ”Lovers Never Say Goodbye” och framför även egna ”Dansa med mig”.
Apropå finbesök, Weeping Willows är under kvällen förstärkt av en blåsduo som innefattar virtuosen Goran Kajfes. Jazzentusiasterna i publikskaran får en högtidsstund när Kajfes får fria tyglar under titelspåret till den klassiska debutplattan.
Om jag har överhuvudtaget har några invändningar? Det skulle i sådant fall vara att ”Stairs” utelämnas ur låtlistan.