Den största effekten av Peter Englunds fina lilla bok är terapeutisk.
Läsarens lust att själv formulera och sortera barndomsminnen infinner sig redan under den första punkten. Författaren kommer ihåg att han var rädd för småkryp med långa ben, som harkrankar och jaktspindlar. Jo, men nattfjärilar var ännu värre! De dunsade mot rutan och fladdrade bländade mot nattlampan. Skräckslagna och skrämmande i samma gestalt.
Var var vi - jo, i Peter Englunds barndom. Han har skrivit ner 658 korta minnen. Varje nytt stycke börjar med "jag kommer ihåg", en form som han har lånat av Georges Perec. Först störs jag av den tjatiga formen, den tillför inte mycket. Den har dessutom något pretentiöst över sig, ropar på färgstarka minnen. Englund gör tvärtom, genom att minnas smaken på snö, och att han blev rädd för den stora mangeln i källaren. Och kanske var det den malande upprepningen som satte igång Peter Englund. I efterordet skriver han gripande att impulsen att leta minnen utlöstes av att hans far hade börjat glömma. Och då inser man att det är en nåd och en rikedom att kunna "komma ihåg" 658 saker.
Pappa Englund är åkare, mamma är hemmafru. Lillebror heter Mats. Familjen bor i Boden. Det är sextiotal när Peter börjar minnas ordentligt, för han är född 1957. Det är samma år som jag, vilket naturligtvis gynnar en närsynt läsning.
Vad får vi för bild av denna barndom i rekordårens Sverige? Yngre läsare kommer att få livfulla inblickar i standardhöjningen. I familjen Englunds hyreshus delar man ännu badrum i källaren, och familjen badar varje vecka. Pappa Englund, en ganska ung man, har löständer. Ett starkt minne är nr.287 när pappa tappar sina löständer på den djupaste avdelningen på badhuset, och Englunds bror Mats återfinner dem.
Dessa minnen doftar av äldre tider, och visar att tiden alltid går omlott. Vi är produkter av många tider, inte bara de mediala självbildernas epok.
Påfallande många minnen är mediala. Mer än en fjärdedel av Englunds minnen handlar om media, från Ingos match om VM-titeln i tungvikt, Pery Mason och Helgonet, till Lucy Show och Humle & Dumle. Eller indirekta mediala bekantskaper, som minne nr 354, där författaren minns att han hade "en rätt stor Fred Flinta i sötdoftande plast,och att huvudet gick att vrida runt." Brodern hade Barney Granit.
Fred&Barney, och en enarmad Nalle, är dockinslagen i denna påfallande pojkdom. Det slår mig att flickor verkligen tränas i könsverskridande kulturkonsumtion på ett helt annant sätt. Alla de medier som pojken Englund läser, Westerntidningarna om Kapten Miki och de whiskypimplande Windy&Salasso, Nya seriemagasinet och Knoll&Tott konsumerade jag också, men dessutom en lika stor flick-kontinent av texter och bilder. När jag läser Englunds minnen ser jag att denna skillnad borde beforskas på allvar.
I familjen Englunds hem finns grunden för självkänsla, uppfinningsrikedom, omvärldsintresse och sociala färdigheter. Livet verkar avundsvärt fritt från trauman. Den vuxne Peter Englund, en extremt läsande människa, konstaterar sakligt att böcker inte tillhörde barndomshemmet. Men i bokhyllan står Focus, Kunskapens Bok och Boken om kvinnan. Peter har snart lärt dem utantill, och hans insiktsfulla pappa tar med honom till biblioteket, redan innan pojken kan läsa. Det är en glädjefylld nyckelscen i en redan förut lycklig barndom.
Mitt bestående minne av boken är ett porträtt av en älskad far. I minne nr 104 minns Peter "vilken mjuk röst min pappa brukade när han väckte mig, och att han ofta gjorde det som om där fanns ett val: "Klockan är sju – vill du vakna?"