En superkör gästade Giresta kyrka

Arvet efter Eric Ericson förvaltas väl i den kammarkör som bär hans namn tycker Per A F Åberg.

Eric Ericsons Kammarkör kom med halverad styrka till Giresta kyrka. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

Eric Ericsons Kammarkör kom med halverad styrka till Giresta kyrka. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

Foto: Jan-Olav Wedin

Recension2019-12-09 10:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Eric Ericsons Kammarkör 

Giresta kyrka, 7 december.

Ledare Fredrik Malmberg. 

Uppsala har förvisso många körer i elitklass men frågan är om någon blandad kammarkör kan mäta sig med Eric Ericsons Kammarkör som i lördags framträdde i Giresta kyrka. Den bildades 1945 av samme Eric Ericson som ville ha ett instrument för sina då rätt oprövade idéer om hur en kör skulle låta. Idéerna handlade om bl a tydligt textande, precision vid isättningen av konsonanter, ett mycket kontrollerat vibrato, och en balans mellan stämmorna.

Många tilltalades av den nya körklangen och kören fick snabbt stor uppmärksamhet, även internationellt. Det förekom att en dirigent uppställde som villkor för att sätta upp ett verk att Kammarkören engagerades för körpartierna. Repertoaren breddades successivt, från traditionell västeuropeisk körlyrik till ”västerländsk konstmusik”, som det står i stadgarna. Kören leddes av Eric Ericson till 2012 då han efterträddes av Fredrik Malmberg, som har fortsatt att leda den i grundarens anda.

Det är inte ofta som denna illustra kör kan höras i Uppland och det var därför en speciell händelse när den framträdde i Giresta kyrka, visserligen med halv styrka, vilket dock var precis lagom med tanke på lokalen. Programmet var betingat av den instundande julen, och blev en resa som började med svenska klassiker, tog vägen över engelska, nordiska och tyska sånger, mellanlandade i moderna verk för att till slut ta mark i lättare underhållning.

Arvet efter Eric Ericsons förvaltas väl. Sången var kristallklar och stämmorna välbalanserade. Konstgrepp som variationer i styrka i näraliggande fraser ökade dramatiken i sångerna och inlagda mikropauser markerade textens betydelse. Några av klassikerna fräschades upp med ovanliga tempi. Några höjdpunkter: Björn Paulsson excellerade på flöjt i ”Shepherd’s pipe carol”; Carl Nielsens ”Förunderligt och märkligt” sjöngs mjukt och vackert; Ove Pettersson glänste som solist i Jean Sibelius ”Julvisa”; Brittens ”A hymn to the virgin” lysande framförd av solokvartett; och så Hugo Alfvéns ”Julsång” där kören vilade rofyllt i de alfvénska harmonierna. Avslutningen blev uppsluppen med Andreas Olsson som showman i Mel Tormés ”The Christmas song” och hela kören spexande i Jan-Åke Hilleruds arrangemang av ”Jingle Bells” innan lugnet återkom med ett perfekt framförande av Gustav Holsts intagande julvisa ”In the bleak midwinter”.