”Det är guds vilja att vi ska uppehålla oss i detta kött, i detta liv. Oavsett hur missmodiga eller bittra eller förvirrade vi är så är Gud oss trogen. Han låter oss vandra här så att vi ska veta vad det innebär att komma hem.”
De här orden möter läsaren någonstans i mitten av Marilynne Robinsons stora roman "Hemma", vackert översatt av Niclas Vahl. De lyckas fint balansera båda vågskålarna i kristna världsbilden, den som är dömd att svaja och ibland vältra till följd av att vikterna fördelats ojämnt. Å ena sidan: Nåden, trösten, det glada budskapet. Å andra sidan: Fängelset, köttet, den utkastadhet som präglar den jordiska tillvaron.
Förra året kom romanen ”Gilead” på svenska. Hemma är dess tvilling. De delar ett gemensamt stoff, men skiljer sig i fråga om perspektiv, temperament och stämningslägen. I Gilead är det den döende reformerte prästen John Ames som har ordet. Hela texten är ett enda vindlande brev till hans sjuårige son. Romanen utspelar sig i mitten av 50-talet, men brevet sträcker sig bakåt i tiden för att greppa familjens historia, och längs vägen avhandlas livsfilosofi, tro och tvivel, synd och upprättelse. Den värld som där träder fram inför läsaren är, även när den är trasig, otvivelaktigt genomsyrad av nåd, ren, stark och genomskinlig som vatten. Allting är mirakulöst. Det är en roman som kan omvända folk.
Hemma är någonting annat. Om Gilead är påskafton är Hemma snarare långfredag, för att göra en banal liknelse. Det är en berättelse om alienation och sorg, berättad i det mer distanserade tredjepersonsperspektivet. Bibeln är här någonting som den 38-åriga huvudpersonen Glory läser mest för sentimentala trygghetskänslor, och för att det gör hennes döende far glad, presbyterianen Robert Boughton. Hon har kommit till barndomshemmet i den dammiga lilla staden i Iowa för att ta hand om sin honom den sista tiden.
Till sin egen överraskning upptäcker hon satt hon inte är ensam om uppgiften. Snart anländer nämligen också hennes bror Jack, alkoholiserad, småkriminell och nyss försvunnen sedan tjugo år. Efter att ha gjort en kvinna gravid och sedan lämnat henne ensam med barnet – som dog – gick han i exil. När han nu kommer tillbaka bär han en stor hemlighet med sig.
Gestaltningen av Jacks förhållande till fadern är romanens nav, och det får en särskild arkaisk tyngd genom ett flertal referenser till bibliska far och son-berättelser. Där finns Esau som går miste om sin Isaks välsignselse, och Josefs som återförenas med Jakob i Egypten. Och där finns naturligtvis också den förlorade sonen.
Trots faderns särskilda öga till honom har Jack alltid känt sig främmande, i familjen Boughton och ytterst i världen överhuvudtaget. Varför? Han är rakt igenom psykologiskt trovärdig. Gud får en estetisk njutning av människan, sade Jean Calvin, och detsamma är uppenbart sant också för hans lärjunge Robinson, en av samtidslitteraturens stora persontecknare. Samtidigt – och det är avgörande för romanens spänning – kan läsaren aldrig försäkra sig om att detta Jacks främlingskap inte ytterst handlar om hans avskildhet från gud. Är han dömd till undergång? I en hjärtskärande dialog säger fadern att det verkar som att Jack aldrig haft någon riktigt glädje i livet: ”Jag kände alltid att det var en sorgsenhet jag hade att göra med, ett slags tungsinthet. Hos ett barn!”
I en annan del, en av romanens mer ödesmättade, berättar fadern att han efter alla besvikelser försökte att inte hoppas på någonting när det gällde Jack – förutom att inte förlora honom. Och det var precis vad han gjorde. När Jack med handen för ansiktet frågar om det finns någonting att göra, är det inte längre endast sveket mot familjen som de diskuterar. På scenens axlar vilar tungt det kristna korsets hela metafysiska överbyggnad. ”Det är sant”, svarar fadern. ”Finns inte ett dyft man kan göra.”
Å andra sidan: I slutet av romanen återupptas tråden. Jack säger där till fadern att hoppet är det värsta som finns. När det är borta är det som att ingenting är kvar av en alls. ”Förutom det man inte kan bli av med.”
Vad Jack avser här är själen, ett av dessa hala, abstrakta begrepp som Robinson tycks älska och som i hennes underbart självsäkra prosa, helt fri från begäret att visa sig duktig, plötsligt framstår som ett slags robusta byggstenar. Jacks själ är en diamantlik borg, för att tala med den stora mystikern Theresa av Avila. Till en början ter den sig ointaglig. Men långsamt öppnas porten, och genom den reflektion och den trevande, liksom valsande bön som samtalen med Gloria och fadern får drag av, öppnar sig borgens boningar en efter en.
Och som Theresa av Avila undervisar oss: I det innersta rummet väntar Gud.