Alltsedan debuten har Avalon Music Consort följts av omdömen vilka gått ut på att dess musik präglas av ”ungdomlig fräschör” och liknande. Jag har – med tidens gång i tankarna – undrat om det så småningom skulle bli dags att revidera dessa epitet, men jag börjar inse att det inte kommer att hända. Avalons unga musiker utvecklas, förstås, men de gör så utan en traditionstyngd ballast av hävdvunnen musikalisk praxis.
De närmar sig de klassiska verken liksom från sidan och tillämpar med oförminskad entusiasm sina egna grunduppfattningar om hur musiken ska tolkas. Det kommer de helt säkert fortsätta att göra.
Avalon är också betydelse-full stimulantia för den allra modernaste musiken. De spelar mycket modernt och väljer varje år en ’composer in residence’ som får flera av sina verk uppförda. I år är den personen tysk-franske Alexander Liebermann, vars tvåsatsiga pianotrio framfördes under fredagen.
Ett imponerande verk – om än inte till omfånget. I den första satsen fanns vacker klang och melodik, i den andra ställdes en böljande rytm i pianot mot nästan majestätiskt spel i stråkarna. Yongming Lee på violin, Thomas Rudberg på piano och Antonio Hallongren på cello gjorde en strålande prestation. Världspremiären av Liebermanns cellokonsert står på lördagens program, men den kan jag tyvärr inte rapportera om här.
Avalon har också instiftat två priser för att uppmuntra unga musiker: Avalons inspirationsstipendium gick i år till elvaårige Herman Pellbäck. Han tournerade med stor kraft och inlevelse samt med för åldern ovanlig teknisk skicklighet Rachmaninovs Polichinel och Preludium i ciss-moll samt valsen ur Wiréns Ironiska småstycken.
Det andra priset, Young Musician Prize, gavs till Johanna Ander Ljung som med känslighet samt bravur spelade ett mycket avancerat och svårspelat stycke, Sonatina för harpa, av den hos oss sällan hörde rumänsk–israeliske kompositören Sergiu Natra.
Rudberg och Hallongren gav ett härligt framförande av Schumanns Adagio och Allegro op. 70 där en smäkt-ande dialog i adagiot följs av ett brusande och frust-ande allegro.
Konserten avslutades med Brahms pianokvartett no 1 i g-moll, op. 25. Hallongren, Rudberg, Lee och violasten Daniel Eklund valde genomgående snabba tempi samt tog tillvara de dramatiska måleriska effekter vilka stycket innehåller. Deras dynamiska spel kulminerade i en helt enkelt bländande explosion i det avslutande rondot.