Lana del Rey är sig lik på uppföljaren till Born to die. En spöklik crooner som släpar sina kedjor från spår till spår. Allt i samma makliga takt och det är som att hon bryr sig sådär lagom om någon lyssnar, hon är bara helt enkelt tvungen att göra det. En närmast bluesig, mascarasotig klagan som är förförande trolsk när det är som bäst. Samtidigt som hon gärna kunde få skruva sig ur sin form lite mer, det finns så mycket mer där under ytan.
Bästa spår: "Shades of cool"