Mitt bland de långa raderna av hårt klippta träd i den stora 1700-talsträdgården utanför Österbybruks herrgård ligger ett enormt fågelbo. Det går att gå in i den disciplinerat runda högen av ris och kvistar via en smal gång. När man ser ut genom den väg man just gått faller blicken rakt på ett högt koniskt torn, av samma organiska material, på vilket det vajar två drakformade vimplar.
De två platsspecifika installationerna av kvistar talar tydligt med varandra, och trots eller kanske tack vare att formerna är så olika kompletterar de varandra. Fågelboet är skapat av den Upplandsbaserade konstnärsgruppen Trinus, som består av Anders Rönnlund, Narek Aghajanyan, Sanne Sihm, Katarina Jönsson Norling, Johan Fremling och Kajsa Haglund. Tornet av de japanska gästerna Shizuko Ono, Mitsue Sugita, Achi Nobumichi, Hiroshi Kakizaki, Masako Suenaga och Ikuo Watanabe, som har bjudits in för att tillsammans med Trinus medlemmar fylla de mäktiga gamla rummen i Ånghammaren med konst. Mötet mellan verken i parken ger en bra, sammanfattande bild av utställningen ”Crossroads”, där många ganska olika verk tar plats på ett relativt konfliktfritt sätt.
De svala och rustika industrisalarna är som gjorda för de möten som kan uppstå där vägar möts. Johan Fremlings hängande kokongliknande objekt av gammal svart aluminiumkabel för exempelvis ett initierat samtal med Mitsue Sugitas böljande, vita vepa av skira frön och växtmaterial.
Narek Aghajanyans skulpturgrupp ”Inside – out” består av en grupp masker eller porträtt och står i en tät grupp i en alkov lite vid sidan av. Men den suggestiva gruppen verk får ändå kontakt med Ikuo Watanabes snarlika men ändå väsensskilda skulpturgrupp, bestående av teatrala figurer i ett spännande material av pressade växtdelar.
Det organiska går igen hos många av de deltagande konstnärerna. På ett ganska bokstavligt sätt hos både Katarina Jönsson Norling och Anders Rönnlund.
Jönsson Norlings hängande installation av mer än tusen skrumpna bananskal är på en gång både ödesmättad och kul.
Rönnlund har fyllt ett eget mindre rum med en liten åker, ovanför vilken det svänger en automatisk bevattningsarm som rytmiskt ser till att vetet i odlingsbassängen mår bra. En effektiv bild av en process av växtlighet som vi i allmänhet tar för given, och dessutom något av en dröm för alla preppare som väntar på att civilisationen ska falla.
Rönnlunds ”Att odla vete” säger också något om att se och notera plats, vilket är ett drag som finns i flera deltagande verk. Nobumichi Achis fina, mycket detaljerade landskap i akvarellpenna på polykarbonat visar konstnärens hemkvarter sett från ovan och är en mycket effektiv påminnelse om att vi alla definieras utifrån våra platser.
En liknande utsaga – men befriad från den konkreta rummet – kan man hitta i Hiroshi Kakizakis nonfigurativa akrylmålningar som i sina titlar hänvisar till ljus som faller genom trädkronor och skogsljud. En plats är inte bara en adress eller ett ställe, utan i minst lika hög utsträckning de minnen och förnimmelser vi bär med oss när vi går därifrån.
I det organiska och ekologiska anslaget – som också finns i Sanne Sihms civilisationskritiska installation av små lerhyddor och måleri, och i Kajsa Haglunds eskapistiska dröm om att resa i hängmattan – finns förstås också en dov klang av undergång. Som tydligast blir den kanske i Shizuko Onos mörka rum, som är fyllt av giftigt lysande och kitschiga plastfigurer. Men här finns också en paradoxal uppsluppenhet som installationen delar med utställningen som helhet.