Vem är Andrzej Tichý? Jag håller hans senaste roman ”Eländet” i handen och undrar vem författaren kan vara. Namnet låter östeuropeiskt. Han bor i Skåne, men föddes i Prag 1978. Tichý skriver på svenska och har gett ut ett antal romaner.
Debutboken ”Sex liter luft” från 2005 tilldelades Borås Tidnings debutantpris och två andra av hans romaner har blivit nominerade till Nordiska rådets litteraturpris. Inte illa. Det låter som en viktig författare som jag egentligen borde känt till.
Titeln på den nya romanen är alltså ”Eländet”. Den förklaras av mottot från Simone Weils bok ”Tyngden och nåden”. Där står det att ”känslan av vårt elände är känslan av verklighet”. Det är det enda verkliga och därför måste vi älska det. Denna idé får styra romanen. Med andra ord handlar det om en idéroman som undersöker livets elände för att lära sig älska det enda verkliga i våra liv.
För Weil var detta en religiös tanke som fick henne att solidarisera sig med de fattiga och utslagna i samhället. Men vad gör Andrzej Tichý av idén att älska livets elände som det enda verkliga?
I romanens upptakt står den namnlöse berättaren, en frilansande cellist, och väntar på musikerkollegor vid Slussen i Malmö. Han funderar över repetitionen på morgonen av ett stycke av den italienske tonsättaren Scelsi, troligtvis en av hans stråkkvartetter. Så småningom får vi veta att det rör sig om hans fjärde stråkkvartett. Det är musik som gör ont att lyssna till liksom ”Eländet” gör ont att läsa.
En ung narkoman kommer fram till musikern och ber om pengar. Mötet triggar igång plågsamma minnen av hans egen ungdom i Malmö och runt om i Europa. Boken består av ett flöde av händelser och upplevelser, en ständig rörelse kring ett enda tema – broderskap. Olika tidsplan glider ut och in i varandra i en enda medvetandeström. Det är en berättarmetod som påminner om Scelsis sätt att komponera.
”Eländet” borrar sig ner i berättarens psyke samtidigt som boken blottlägger sociala motsättningar, drogmissbruk och utanförskap i Malmö. Det är en hård stad att leva i. Våld och kriminalitet är vardagsmat för de undergångsmärkta ungdomarna i invandrarförorterna.
Men mitt i den dagliga kampen för överlevnad finns en djup känsla av broderskap. Tichý känner miljöerna väl och kan återge den speciella slang som används kryddad med mängder av fucking och fuck up. Skickligt fångar han det aggressiva och skyddslösa i dialogerna. Ordströmmen formar sig till en sorts bikt eller bekännelse. Det ger uttryck åt en stor sorg över alla kraschade människor som berättaren känt och som blivit en del av honom. Han ger dem röst och skänker dem livet åter.
Men vem är berättaren? I slutet av romanen antyds att han är knarkaren som bett om pengar i början av boken. Berättaren är kanske själva berättelsen. ”Eländet” är en experimentell roman som återger en infernovandring på samhällets botten. Det är en stark och brutal skildring som har sina poetiska kvaliteter. Ja, ibland blir Tichýs eländesskildring till elegisk dikt. Den kan läsas som en sorgesång över de invandrare som kommit till Malmö sedan 1980-talet och hamnat i utanförskap och blivit socfall eller dött. Andrzej Tichý var själv ett invandrarbarn och ”Eländet” har säkert själbiografiska inslag.
Där finns även en samhällskritisk udd mot människor som vill känna sig trygga och lyckliga i en värld på väg mot undergången. I ett dystopisk samhälle överlever bara de som hela sitt liv levt med undergången. De praktiserar devisen ”Älska ditt öde”.