”Jag ska vara försiktig med att beskriva henne. Det kan hon göra själv”, skriver den vuxna författaren i Linn Ullmanns roman ”De oroliga” om sin dotter.
Genom en hel roman gestaltar sig dessa ord: hur barnet, lilla Linn, benämner, trevar sig in i berättelsen, tar den i sina egna, klumpiga händer och ger den liv, ett fruktansvärt starkt liv. Trots en barndom med föräldrar som gjort en poäng av att förvandla sina liv till berättelser.
Och vilken berättelse det blir.
När Flickan är tre år lämnar hon och modern tillvaron med fadern på Hammars, Fårö. Fadern är alltså Ingmar Bergman och modern är Liv Ullmann – två kollegor, ogifta men av fadern beskrivna som ”smärtsamt förbundna med varandra”. Flickan heter Karin Beate, Karin från sin farmor och Beate från moderns favoritdocka. Men flickan har aldrig kallats för sina namn: ”Namn är svårt. Svåra att ge, att ha, att komma ihåg, att leva med, att bli kvitt.”
Några regler upprättas mellan treklövern i separationen, för att de båda vuxna barnen, som nu har ett eget barn tillsammans, ska kunna leva kvar i sitt privata kaos på varsitt håll och ändå ge flickan ”hemlagad trygghet”, vad nu det ska betyda. Trots att ingen av dem har en praktisk läggning och varken kan laga mat eller ta hand om barn.
Flickan växer upp i tomrummet mellan dessa två konstnärer, och allt hon vill är att äga en bild av dem tre tillsammans. Den ena är natt och den andra är dag, och hon vill vara där när hennes dag och natt ska mötas.
Romanen gör just detta svåra: upprättar det omöjliga mötet, blottar hur föräldrarna manifesterar sig i flickan. Perspektivet är lika splittrat och ändå helt, som uppväxten i skuggan av de två konstnärerna tycks ha varit. Texten har antagit den form som är barndomens många bottnar, klyvnaden mellan mamman och pappan, platserna hon kastas mellan, namnen och identiteterna: norsk, svensk, dotter, flicka, kvinna, ensambarn, katastrofalt klumpig.
”Skit i det”, säger hon när hon är femton år och någon vill tala om hennes kända föräldrar. Hon är ingens dotter, ingens barn.
Och ändå finns här så mycket kärlek. Hennes pappa har en gång sagt till henne: ”Jag önskar dig ständig längtan och förhoppningar för utan längtan kan man inte leva.” Hon tänker på detta som hennes pappa har sagt, och hon funderar länge på vad han menade. Utan längtan kan man inte leva? Flickan längtar ju efter sin turnerande skådespelarmamma ”från det ögonblick då hon går ut genom dörren till det ögonblick hon kommer tillbaka. Jag längtar så mycket att jag behöver en extra kropp: en kropp till mig, en kropp till all längtan.”
Det finns en sällsamhet över pappa- och dotterrelationen i romanen, en stark respekt från bådas sida som också kan finnas för att pappan har blivit en ikon även för sin dotter, det är inte han som har fostrat henne. Men i relationen till modern uttrycks allt det såriga, förtvivlan, sorgen över mammans otillräcklighet men också den enormt starka, nästan outsägliga kärleken.
Ullmann gör ett rasande vackert porträtt av en mamma- och dotterrelation, och visst är det som hon skriver att dessa berättelser är rätt sällsynta – det handlar alltid om en pappa! – men Linn Ullmann gör det så att jag sent ska glömma det.
Jag ska inte glömma något, förresten. Jag ska gå tillbaka till den här romanen som man vill simma upp till ytan och hämta syre. Den är så rolig och sorglig, intervjusamtalen med Ingmar Bergman obetalbara, och det finns också massor av tystnad här, som berättar. Alla skilda perspektiv – presens, imperfekt, jagform, du-form, tredje person, essä, roman, intervju – är skrivna med samma absoluta gehör för ögonblicket, sceneriet, minnet och med en subtil språklig elegans.
Jag tror först att det ska vara en bok om Ingmar Bergman, men det visar sig vara en roman om det som de två stora konstnärerna använde sig av som energi och kraft i det de skapade och var: barnet. Linn Ullmann skriver fram barnet så att det också skaver, som om flickan satt på en stol och talade direkt till dig, avskalat, helt inifrån, osentimentalt och alldeles nära.
Ja, det barn föräldrarna sökte få fortsätta vara genom sina konstnärsliv fanns ju där, rakt framför dem. Flickan. Barnet. Dottern. Och ändå kastas hon runt mellan barnflickor som hon lär sig att tämja, och mest sugs hon in i ensamheten.
”De oroliga” är en hypnotisk roman som med stor omsorg för benämnandet, tonen och detaljerna gestaltar relationen en dotter har med sin mor och sin far, genom ett helt liv.
Ur barnets förbehållslösa kärlek blir något oerhört synligt, något som många konstnärer bara kan drömma om att få fatt på. För här talar barnet självt.