Det skrivs få ”diktsamlingar” nu för tiden. Utvecklingen har gått åt en löpande poesi utan början och slut, föga kompatibel med dödsrunor och kylskåpsdörrar.
Men Uppsalapoeten Reza Rezvani har skrivit en traditionell diktsamling: ”Skapelsekanal i mellanvärlden”. Texterna är tydligt avgränsade och tematiskt självständiga, vaksamt ruvande på sin egenart. Här ryms lite av varje: romantiska utsvävningar och cyniska betraktelser, suveräna drömmerier och en präktigt spiknykter kritik av reklamen (!).
Bäst är Rezvani när han låter bilderna tala fritt och öppet. Det kan handla om oceanen som sköljer upp ömsom goda skärvor, ömsom onda, och som vid varje våg tar en bit av människan på stranden med sig tillbaka till djupet.
Rezvani har också en charmigt lekfull sida. En av dikterna tycks buffa på Tomas Tranströmers ”C-dur” i någon presentbok av typen ”Världens lyckligaste dikter”. Om hos Tranströmer en musik gör sig lös i yrande snö, och hela världen vandrar mot tonen C, så sjunger hos Rezvani gatlyktornas varma sken Cornelis Vreeswijk-låtar, medan andarna skvallrar i buskarna.
Mindre tilltalande är ett stråk av stel och trång retorik, som löper genom boken. Som i odet till snöflingorna: "vilka är ni / alla ni myriader av snöflingor / vilka är era drömmar / på er långa vandring". Eller som när berättarjaget frågar Dostojevskij hur han kunde vara så övertygad om att ”skönheten kommer att rädda världen”, när en enda kvinnas skönhet räcker till ”för att kasta en hel värld i fördärvet”.