Det börjar nästan bli tröttsamt att hälla superlativer över Bror Hjorths Hus återkommande presentationer av betydande konstnärer och illustratörer från bilderboksvärlden.
Men det är svårt att låta bli.
Det senaste decenniet har Uppsalapubliken kunnat ta del av Anna Höglund, Shaun Tan, Stina Wirsén, Eva Lundström och flera andra av områdets giganter. Årets framlyfta illustratör, den magnetiskt skickliga Sara Lundberg, passar i raden och känns som ett självklart val.
Utställningens format följer den tidigare inarbetade mallen med framlyfta originalillustrationer och en aktivering av rummet.
Den här gången är den rumsliga gestaltningen dock förhållandevis återhållsam och består av ett landskap där ett hundratal hus tillverkade av förstaklassister i Knivsta och Tierp är utplacerade. Dessutom lyfter några av rummets väggytor fram detaljer som tapeter från illustrationerna.
Det etablerade utställningsformatet fungerar utmärkt. Det lyfter fram illustrationerna och visar dem på en gång som bilder som ofta fungerar som självständiga konstverk, men låter dem också behålla något av det sammanhang de är tillverkade för. Det senare är inte oviktigt. Dels för att det ger bilderbokens unga primärpublik en chans att se bilderna i en kontext de möjligen enklare kan relatera till. dels för att den äldre, förhoppningsvis medläsande, delen av publiken också bör få en påminnelse om att bilderboken är ett fantastiskt medium. Utställningar som bara lyfter bilderna ur sitt sammanhang och visar dem som konventionell konst gör det ofta med en underton att bilderna är bra, trots att de kommer från ett sammanhang där barn är förstahandspublik. Det slipper man på Bror Hjorths Hus.
Illustrationer är ju bruksbilder och vinner ofta på att hållas samman, och precis som vanligt presenterar Bror Hjorths Hus bilder från enskilda titlar i sammanhållna kluster.
Det uppbyggda landskapet hänvisar till Lundbergs fyra böcker om Vita Streck, som ensam rör sig över världen och målar vägbanornas vita streck, och hennes vindburna vän Öyvind. De färgrika husen passar oanat bra med de vindlande illustrationerna på väggen ovanför.
Sara Lundbergs bilder drar gärna mot det surrealistiska och är ofta fyllda av effektförstärkande förskjutningar i skala. Konst- och litteraturhistoria dyker ständigt upp som inspiration och tydliga hänvisningar.
En negativ konsekvens av att visa illustrationer ur bilderböcker är förstås att mediets specifika växelverkan mellan ord och bild försvinner, eller reduceras. Ibland ger det emellertid bilderna en chans att stiga fram som de inte gör i sällskap med texten. Illustrationerna till Lundbergs samarbete med författaren Joar Tiberg, ”VI springer”, stiger exempelvis fram som en mycket självständig enhet när de lämnar boksidorna, trots att det inte är något fel på Tibergs text i sig.
Bror Hjorths Hus bilderboksutställningar är familjeunderhållning när den är som bäst – ingen av familjens eventuella medlemmar behöver göra avkall på vare sig underhållning eller kvalitet. Det händer faktiskt inte alldeles ofta.