När jag härom veckan såg ”Where to invade next?” slog det mig att Michael Moore nog aldrig låtit så optimistisk. USA:s mest namnkunniga vänsterregissör sprudlade av entusiasm när han lufsade omkring med amerikanska flaggan och pratade med folk. Det gjorde mig rätt förvånad. Moore är ju annars känd för att göra sorgesånger över välfärdsstaten. Men i ”Where to invade next?” var tonen entusiastisk; där träffar han italienska arbetare som berättar om betalda semestrar, han dricker kaffe med norska fängelsechefer och han förundras över portugisiska narkotikalagar. Samtliga scener slutar med att Moore utbrister: det här tar vi med oss till USA.
Vad kommer denna entusiasm från? När jag läser Martin Gelins nya bok ”Den längsta kampen. Hilary Clintons väg till makten” hittar jag en möjlig förklaring. Det blåser vänstervindar i USA. Bland amerikaner under 30 år är 72 procent positiva till samkönade äktenskap, 80 procent vill se kraftiga åtgärder mot klimatförändringarna och 2 av 3 vill expandera Obamas sjukvårdsreform. I denna grupp är det en större andel som kallar sig socialister än kapitalister. Förändringen gäller också befolkningen i stort: 2015 gjorde Gallup en undersökning som visade att amerikanerna rört sig till vänster i de 16 viktigaste politiska frågorna. Gelin skriver lite tillspetsat: ”Skrapa lite på en amerikan 2016 och det dröjer inte länge förrän han eller hon börjar tala om revolution.”
Nu undrar säkert någon varför jag berättar allt detta? Vad har Moore och unga socialister med Hilary Clinton att göra? En politiker som ofta beskrivs som ”progressiv, men inte radikal”. Ganska mycket ska det visa sig. För även om många av de unga radikalerna hellre ser Bernie Sanders som presidentkandidat så påverkar de Clintons kampanj. Sedan 2008 har Clinton rört sig kraftigt åt vänster. Idag kampanjar hon för höjda minimilöner, för allmänna dagis och betald föräldraledighet. Och det beror, enligt Gelin, på att hon är en politiker med fingret i vädret.
Gelin är en av landets bästa reportrar. Till vardags är han USA-korrespondent på DN men vid sidan av skriver han böcker om amerikansk politik. I sin förra bok ”Den amerikanska högern” beskrev han ökad rasism och abortmotstånd i ett alltmera polariserat USA. ”Den längsta kampen” är en slags fortsättning på den och kan beskrivas som den ljusa sidan av polariseringen. I ”Den längsta kampen” skildras ett allt radikalare och alltmer engagerat USA. Gelin åker runt i landet och intervjuar väljare, aktivister och politiker. Han träffar strejkande McDonaldsarbetare, studentaktivister och en marriachiorkester som kampanjar för Hilary. Parallellt med detta berättar han om Clintons uppväxt, åren vid elituniversitetet i Wellesley och hennes karriär som utrikesminister. Sammantaget blir det en berättelse om en pragmatisk politiker i en radikal situation.
Gelin hymlar inte med att han är en supporter till Clinton. I Gelins ögon symboliserar hon den realpolitiska fortsättningen på Obamas drömmar. Clinton talar inte som Obama om ”Hope” och ”Change”. Istället förklarar hon hur amerikanerna ska gå till väga för att höja minimilönen och få slut på det rasistiska polisvåldet. Samtidigt blundar han inte för att hon kan vara en cynisk maktspelare när det behövs. Som när hon förespråkade Irakkriget 2003, trots att det rimmade illa med hennes feministiska engagemang. Detta antagligen för att hon inte ville framstå som kompromisslös i utrikespolitiken inför en framtida presidentvalskampanj.
En sak som Gelin inte tar upp är alla smutsiga pengar som strömmat in i Clintons kampanj. Att hon sponsrats av Kuwait, Saudiarabien och företag som Lundin Oil nämner han, märkligt nog, inte med ett ord. Innan Clinton mottog pengar av Lundin Oil motarbetade hon företag som bedrev verksamhet i folkmordsstater som Sudan – men efter det har hon varit tyst. Detta är min främsta invändning mot boken: den saknar ett avsnitt om korruption.
I övrigt är ”Den längsta kampen” en lysande reportagebok. Bokens stora bedrift är dess balans mellan entusiasm och pessimism. Å ena sidan är den en hyllning till den framväxande vänsterrörelsen, å andra sidan varnar den för ett USA som blir alltmer polariserat. Gelins tes är att Clinton förhåller sig skickligt till detta: hon är på samma gång en politisk idealist och en cynisk maktspelare. Man behöver inte dela Gelins entusiasm inför henne för att uppskatta hans bok.