Det känns torrt. Torrt och förutsägbart samtidigt som det klibbar lite av smetig kliché. ”Naturlära”. Att komma naturen nära, skala ner, spola av och bara komma så där tätt inpå att doften av mossa och nyfallen snö stiger en åt huvudet. Och det i akvarell? Ska det verkligen vara något att göra ett över 400 sidor långt praktverk på? Har det inte redan gjorts tusen gånger? Jo, det är möjligt. Men inte av Lars Lerin.
Han är en av vår tids största akvarellister, den värmländske konstnären och författaren Lars Lerin. Det är inte ett lätt konstnärskap att beskriva för någon som aldrig upplevt konsten själv, men ett försök skulle kanske låta något som det här: Lars Lerin krånglar inte till det. Han målar det han ser vilket ofta är motiv av svensk vardaglighet, natur och fauna.
I hans bilder ser vi sådant vi finner så bekant men skildrat i en form av paketlösning där ljus, stämningar, förnimmelser och känslolägen alla är outbytbara bitar av helheten. En dikesgren en sensommarkväll, ett skogsbryn en vintermorgon eller några fåglars sökande efter mat vid väggrenen.
Nej, jag vet att det kanske inte låter så förskräckligt upphetsande men det är just därför som Lars Lerins konst kan få en att tappa andan – för att det i allt det självklara blir spektakulärt. Jag vet i vart fall inte många konstnärer (och framför allt inte som målar i akvarell) som lyckas få mig att hoppa över ett andetag bara genom att jag ser ett verk tryckt på en boksida.
Men just så är det nämligen med ”Naturlära”. Precis som Lars Lerins konstverk (och som han själv för den delen) så är hela den tunga boken präglad av något väldigt opretentiöst, något som bara vågar vara utan att försöka bli en hel massa annat.
Det är som en helt ljuvlig tallrik torsk i äggsås där kocken inte känt sig nödgad att slänga på en rosformad tomat eller strö över wasabimarinerade ärtor. Det är helt enkelt en bok gjord på bästa sortens primörer och som låter råvarorna tala för sig själva.
På de dryga 400 sidorna varvas målningar, skisser och fotografier med författarens dagboksliknande anteckningar. Men här finns även informativt snustorra texter om djurarter och miljöer tillsammans med utdrag från dikter av bland andra Verner Aspenström och konstnärliga funderingar av till exempel Leonardo da Vinci.
Det hela blir en scrapbook signerad Lars Lerin, en poetisk förteckning över hans yttre möten med naturen och sina inre med sig själv. Ur sidornas avbildningar och konstnärliga tolkningar träder berättelser fram, berättelser som inte hade blivit till om där bara varit text eller bara bilder.
Här är berättelsen om livet som nykter, drogfri och ”närvarande”. Det är berättelsen om vardagen med partnern Junior som i sig innefattar berättelser som den dramatiska om den adopterade kråkan Kaká. Det är berättelser om sorg och bottenlös rädsla men också om en obeskrivlig lycka som hämtas i detaljerna. Och så konstverken då...
Att se målningarna i ”Naturlära” är att se vädret, årstiden och exakt vilken typ av dag det är. Det är att få förnimmelser av stunder i ens egen vardag, i ens barndom, när det såg och kändes precis så som i färgerna och formerna på boksidan. För det finns ingen som hanterar färger och ljus och som skapar stämningar som Lars Lerin. Och det är på samma sätt hans texter sticker ut.
Här talas samma språk, oavsett om det är genom penselns stämband eller med det skrivna ordets tunga. Författaren och konstnären säger det som han känner det, och målar det som han ser det. Vare sig mer eller mindre. ”Det är skönt ibland med texter som inte försöker vara ’litteratur’, bara upplyser, informerar. Det kan ju bli lite poesi i sådant också. Det är likadant inom bildkonsten. Anstränger man sig för mycket för att göra konst, blir det gärna platt fall.” som Lars Lerin berättade i senaste numret av Vi Läser. Och det är därför som ”Naturlära” blir en sådan där fullträff som landar rakt i solarplexus. För att innehållet inte tar vägen förbi något filter ämnat att försköna eller spetsa till. Och resultatet? Ja, nog blir det ”lite poesi” alltid.