Första scenen efter paus börjar med en symbolisk gest som kan uppfattas som en sammanfattning av denna vilda vildands intentioner. Mitt på scenen står en stor Ibsenbyst som Thérèse Brunnanders Gina, inte utan viss ansträngning, rakar de så karaktäristiska polisongerna av. Detta är med andra ord inte en föreställning som vill närma sig sitt material med underdånig vördnad. Tvärtom är det en uppsättning som vill plocka isär och hitta nya sätt att närma sig den gode Ibsen.
För ett par år sedan gjorde skådespelaren Anna Pettersson en liknande motståndsläsning av Strindbergs ”Fröken Julie”. En genial föreställning, där Pettersson spelade alla roller själv, som verkligen lyckades frigöra Strindberg ur den naturalistiska tvångströjan. Nu vill Pettersson alltså göra något liknande med Ibsens ”Vildanden”.
Och mycket av formspråket känns igen från Julie-uppsättningen. I första hand det sinnrika och snygga användandet av ljudeffekter och rörlig bild. Men det är inte bara formen Pettersson lekt med. Hon har också bearbetat själva texten. De två papparollerna, grosshandlare Werle och gamle Ekdal, har reducerats till stumma och huvudlösa dockor. De mindre rollerna, däribland Relling och Molvik, har förvandlats till en trehövdad manskör. Här och var finns också andra små motståndshandlingar insprängda. Som när Hedvig, eller snarare Lina Leandersson som gestaltar henne, gör uppror mot sitt grymma öde. Eller det plötsliga och dansanta gästspelet från en viss Nora Helmer.
Här finns alltså en hel del spännande och intelligenta ansatser. Ändå fungerar inte helheten. Pettersson har velat hitta ett alternativ till den psykologisk-realistiska spelstil som är den traditionella i förhållande till Ibsen. Tyvärr verkar det som om det alternativ man här kommit fram till kort och gott stavas: Överspel. Men genom att skruva upp ton och tempo hittar man inte fram till några nya betydelsebottnar i en text. Visst är detta en annorlunda ”Vildanden”, med många goda intentioner, men knappast en uppsättning som får oss att se Ibsens text i ett nytt och förklarat ljus.
I sin ”Fröken Julie” lyckades Pettersson verkligen klä av Strindbergs text, fick oss att se den med nya ögon. Här ställer sig tolkningen snarare i vägen för texten. Ingenting blir riktigt uppenbarat. Detta blir i slutändan en föreställning som skymmer och döljer mer än vad den avslöjar och visar upp.